söndag 25 mars 2007
Utrensning
Lägenheten är urstädad. Det är samma melankoliska känsla varje gång man ska flytta och måste kasta bort år ur sitt liv. Lägenheten och jag är båda lika tomma inuti.
fredag 23 mars 2007
Men vad ska man ha den till?
Jag tänkte att jag skulle skriva lite om vad jag egentligen ska göra där borta, för den som är intresserad (med andra ord: Hej, mamma). Som den uppmärksamme läsaren av tidigare inlägg kanske har noterat, så får jag ingen studentbostad av universitetet. Mycket riktigt, jag är inte student. Jag är anställd. Min formella titel är Junior Specialist, och jag kan inte bestämma mig för om det låter imponerande eller inte.
Jag var från början bestämd med att jag inte vill fastna i MDI-flumfällan (ni som har gått MDI-inriktningen vet exakt vad jag pratar om), men nu ser det onekligen ut som att jag har misslyckats lite på den punkten. Det projekt som jag fått tilldelat går nämligen ut på att fortsätta på detta, som byggts av en av Professorns doktorander och som kort uttryckt går ut på att man kör omkring i en bil, hissar upp ett periskop ur biltaket och får se information om de boende i kvarteret: Deras medelinkomst, etniska sammansättning, osv. Ja, skratta ni bara, men det var ett konstprojekt, och idén var därför att det skulle väcka tankar, inte att det skulle vara till nån nytta. Min uppgift är att ta den här tekniken och försöka göra nåt vettigt av den. Med andra ord ska jag i typisk verklighetsfrånvänd forskaranda försöka hitta på ett användningsområde till teknik som någon annan redan har byggt ihop bara för att han kunde, istället för att identifiera ett riktigt problem och lösa det. Men vad gör man inte för att få komma till USA. Jag hoppas dessutom kunna förena de två infallsvinklarna. Resultatet kan nog ändå bli riktigt bra - tekniken har stor potential, och jag har stort förtroende för Professorn.
Följande stycke kan hoppas över av den som inte är extremt intresserad av MDI:ns terminologi.
MDI-samfundet i Sverige har ju kommit överens om att usability ska översättas till användbarhet, vilket jag tycker är helt fel. Usable syftar ju i sammanhanget på användarvänlig, den term som bespottas av alla snobbar och besserwissrar* inom MDI:n, medan användbar snarare borde översättas till useful. En ordbehandlare som skapar PDF-dokument kan vara mycket användbar utan att vara särskilt användarvänlig (jag har ett utmärkt exempel på just en sådan hemma). Användbar eftersom man ofta vill kunna skapa PDF-dokument, men inte användarvänlig om den är förvirrande och krånglig att använda. Det ovan nämna periskopprojektet är däremot ett exempel på ett system som säkert är hur intuitivt och användarvänligt som helst, men vad fan ska man ha det till? Min uppgift blir alltså att ge det här systemet mer användbarhet - usefulness, utan att tappa dess usability ur sikte.
Att alltid ha en produkts usefulness i åtanke är tyvärr inte så självklart bland alla forskare som man kunde tro. Det tycks tvärtom vara ganska vanligt att man bygger ihop ett system som man själv tycker är häftigt, men som inte har någon uppenbar användning, och som man sen säger kan "förbättra kommunikationen" eller "stödja funktionshindrade personers interaktion med omgivningen". Somliga kallar det flum, andra kallar det för att tänka utanför ramarna. Döm själva.
* Jag är medveten om ironin i att kalla andra för besserwissrar här.
Jag var från början bestämd med att jag inte vill fastna i MDI-flumfällan (ni som har gått MDI-inriktningen vet exakt vad jag pratar om), men nu ser det onekligen ut som att jag har misslyckats lite på den punkten. Det projekt som jag fått tilldelat går nämligen ut på att fortsätta på detta, som byggts av en av Professorns doktorander och som kort uttryckt går ut på att man kör omkring i en bil, hissar upp ett periskop ur biltaket och får se information om de boende i kvarteret: Deras medelinkomst, etniska sammansättning, osv. Ja, skratta ni bara, men det var ett konstprojekt, och idén var därför att det skulle väcka tankar, inte att det skulle vara till nån nytta. Min uppgift är att ta den här tekniken och försöka göra nåt vettigt av den. Med andra ord ska jag i typisk verklighetsfrånvänd forskaranda försöka hitta på ett användningsområde till teknik som någon annan redan har byggt ihop bara för att han kunde, istället för att identifiera ett riktigt problem och lösa det. Men vad gör man inte för att få komma till USA. Jag hoppas dessutom kunna förena de två infallsvinklarna. Resultatet kan nog ändå bli riktigt bra - tekniken har stor potential, och jag har stort förtroende för Professorn.
Följande stycke kan hoppas över av den som inte är extremt intresserad av MDI:ns terminologi.
MDI-samfundet i Sverige har ju kommit överens om att usability ska översättas till användbarhet, vilket jag tycker är helt fel. Usable syftar ju i sammanhanget på användarvänlig, den term som bespottas av alla snobbar och besserwissrar* inom MDI:n, medan användbar snarare borde översättas till useful. En ordbehandlare som skapar PDF-dokument kan vara mycket användbar utan att vara särskilt användarvänlig (jag har ett utmärkt exempel på just en sådan hemma). Användbar eftersom man ofta vill kunna skapa PDF-dokument, men inte användarvänlig om den är förvirrande och krånglig att använda. Det ovan nämna periskopprojektet är däremot ett exempel på ett system som säkert är hur intuitivt och användarvänligt som helst, men vad fan ska man ha det till? Min uppgift blir alltså att ge det här systemet mer användbarhet - usefulness, utan att tappa dess usability ur sikte.
Att alltid ha en produkts usefulness i åtanke är tyvärr inte så självklart bland alla forskare som man kunde tro. Det tycks tvärtom vara ganska vanligt att man bygger ihop ett system som man själv tycker är häftigt, men som inte har någon uppenbar användning, och som man sen säger kan "förbättra kommunikationen" eller "stödja funktionshindrade personers interaktion med omgivningen". Somliga kallar det flum, andra kallar det för att tänka utanför ramarna. Döm själva.
* Jag är medveten om ironin i att kalla andra för besserwissrar här.
Internationellt KK
Idag har jag skaffat internationellt körkort. Det var skitenkelt och kostade bara 200 spänn. I början var jag orolig att jag skulle behöva göra nån sorts teoriprov eller så, men allt som behövdes var att fylla i ett formulär (och sådana är jag ju van vid vid det här laget), ta med körkort och ett foto och lämna in alltsammans på Motormännens kontor.
Det var alltså den lätta biten, nu återstår bara att köpa bil i ett främmande land och att köra den på de amerikanska motorvägarna trots att jag inte suttit bakom ratten på fyra år.... Spännande fortsättning följer!
Det var alltså den lätta biten, nu återstår bara att köpa bil i ett främmande land och att köra den på de amerikanska motorvägarna trots att jag inte suttit bakom ratten på fyra år.... Spännande fortsättning följer!
måndag 12 mars 2007
Är det det här jag ska åka till?
Haha, jag blir mörkrädd... Tack för länken, Patrik.
[Edit: Jag såg ännu en morsa som har hemskola för sina ungar på Oprah igår (jaja, TV:n var på och jag hade inget bättre för mig). Tydligen är det ungefär en miljon barn i USA som undervisas av sina föräldrar istället för att gå i skolan. Majoriteten av dessa föräldrar är kristna som tycker att skolan inte ger barnen en tillräckligt kristen undervisning. Med andra ord: Motsägs dina trossatser av vad hela den seriösa forskarvärlden säger? Ta dina barn ur skolan och hjärntvätta dem med det DU tror är rätt istället! Jag kan inte fatta att det är lagligt.]
söndag 11 mars 2007
VM i byråkrati
Egentligen hör det här inte till ämnet USA, men det kan kanske ändå vara intressant för stockholmsstudenter att veta: Om du bor hos SSSB (Stiftelsen Stockholms Studentbostäder) och vill hyra ut din lägenhet i andra hand medan du är borta, då gäller det att vara ute i mycket god tid och förutse alla möjliga problem, för de kommer att dyka upp.
Jag lyckades hitta en hyresgäst via Stockholms Universitets annonsplats, och sedan kontaktade jag SSSB för att få svar på några praktiska frågor. Jag kollade deras hemsida och mailade till den adress som man skulle maila till om man hade frågor. Jag ville bland annat veta hur lång tid det brukar ta för SSSB att behandla min ansökan. Jag ville också veta om jag skulle behöva ta några låtsaspoäng under våren för att få bo kvar, eftersom poängen från mitt exjobb inte kommer att rapporteras in förrän under hösten.
Efter en månad eller så började jag undra varför jag aldrig fick något svar. Jag letade upp fler mailadresser på hemsidan och mailade några till som jag trodde skulle kunna svara på mina frågor eller vidarebefordra dem till någon som kunde. Inget hände. Till sist tröttnade jag på att vänta och ringde upp SSSB. Jag fick svar på mina frågor direkt. SSSB skulle ta en månad på sig att behandla min ansökan, eftersom delegationen som granskar sådana ansökningar bara sammanträder en gång i månaden. Nåja. Så långt var allt frid och fröjd, förutom att det förstås irriterade mig att ingen svarat på mina mail.
Någon vecka senare började jag ana oråd. Då fick jag nämligen svar från en av de personer jag mailat - och detta svar var helt olikt det svar jag fått av den jag pratat med i telefon. Fler mail började ramla in, jag ringde fler gånger - till sist hade jag fått fyra olika svar av fyra olika personer. Vem hade rätt? Hur skulle jag göra för att få min andrahandsuthyrning godkänd i tid?
Jag bestämde mig för att följa den anvisning som krävde att jag gjorde mest, för att åtminstone inte ha råkat missa något som jag borde ha gjort. På senaste telefonpersonens inrådan faxade jag alltså in en ansökan om fritermin, d.v.s. en vädjan att få uppskov från kravet att ta 10 högskolepoäng under vårterminen. Samma dag blev jag uppringd av en dam som meddelade mig att man inte får hyra ut i andra hand samtidigt som man har fritermin; nog vore det väl bäst om hon rev ansökan åt mig? Jag suckade och lät henne göra det, samtidigt som jag önskade att jag haft möjlighet att banda samtalet som bevis i senare tvistemål.
När jag och min hyresgäst väl stod på SSSB:s kontor och skulle skriva under ansökan fick vi inte lämna in den, eftersom deras datorsystem var nere. Då gick den inte att skicka iväg, fick vi veta. Jag kom tillbaka på måndagen, och då gav tjejen som satt på kontoret (en annan den här gången) mig en stämpel direkt som sade att min ansökan blivit godkänd. Tydligen behövde ansökan plötsligt inte längre skickas någonstans. Och vad hände med delegationen som skulle sammanträda en gång i månaden? Jag frågade henne för säkerhets skull, men hon skakade på huvudet och visste inte vad jag pratade om.
Det bästa som kan sägas om SSSB är att de är överbyråkratiska. Det sämsta är att de trots all sin stela administration ändå misslyckas med byråkratins grundidé, nämligen att ärenden ska behandlas likadant, oavsett vem som råkar sitta på kontoret och oavsett om det är måndag morgon eller fredag eftermiddag. I SSSB tycks den högra handen inte veta vad den vänstra sysslar med.
Jag lyckades hitta en hyresgäst via Stockholms Universitets annonsplats, och sedan kontaktade jag SSSB för att få svar på några praktiska frågor. Jag kollade deras hemsida och mailade till den adress som man skulle maila till om man hade frågor. Jag ville bland annat veta hur lång tid det brukar ta för SSSB att behandla min ansökan. Jag ville också veta om jag skulle behöva ta några låtsaspoäng under våren för att få bo kvar, eftersom poängen från mitt exjobb inte kommer att rapporteras in förrän under hösten.
Efter en månad eller så började jag undra varför jag aldrig fick något svar. Jag letade upp fler mailadresser på hemsidan och mailade några till som jag trodde skulle kunna svara på mina frågor eller vidarebefordra dem till någon som kunde. Inget hände. Till sist tröttnade jag på att vänta och ringde upp SSSB. Jag fick svar på mina frågor direkt. SSSB skulle ta en månad på sig att behandla min ansökan, eftersom delegationen som granskar sådana ansökningar bara sammanträder en gång i månaden. Nåja. Så långt var allt frid och fröjd, förutom att det förstås irriterade mig att ingen svarat på mina mail.
Någon vecka senare började jag ana oråd. Då fick jag nämligen svar från en av de personer jag mailat - och detta svar var helt olikt det svar jag fått av den jag pratat med i telefon. Fler mail började ramla in, jag ringde fler gånger - till sist hade jag fått fyra olika svar av fyra olika personer. Vem hade rätt? Hur skulle jag göra för att få min andrahandsuthyrning godkänd i tid?
Jag bestämde mig för att följa den anvisning som krävde att jag gjorde mest, för att åtminstone inte ha råkat missa något som jag borde ha gjort. På senaste telefonpersonens inrådan faxade jag alltså in en ansökan om fritermin, d.v.s. en vädjan att få uppskov från kravet att ta 10 högskolepoäng under vårterminen. Samma dag blev jag uppringd av en dam som meddelade mig att man inte får hyra ut i andra hand samtidigt som man har fritermin; nog vore det väl bäst om hon rev ansökan åt mig? Jag suckade och lät henne göra det, samtidigt som jag önskade att jag haft möjlighet att banda samtalet som bevis i senare tvistemål.
När jag och min hyresgäst väl stod på SSSB:s kontor och skulle skriva under ansökan fick vi inte lämna in den, eftersom deras datorsystem var nere. Då gick den inte att skicka iväg, fick vi veta. Jag kom tillbaka på måndagen, och då gav tjejen som satt på kontoret (en annan den här gången) mig en stämpel direkt som sade att min ansökan blivit godkänd. Tydligen behövde ansökan plötsligt inte längre skickas någonstans. Och vad hände med delegationen som skulle sammanträda en gång i månaden? Jag frågade henne för säkerhets skull, men hon skakade på huvudet och visste inte vad jag pratade om.
Det bästa som kan sägas om SSSB är att de är överbyråkratiska. Det sämsta är att de trots all sin stela administration ändå misslyckas med byråkratins grundidé, nämligen att ärenden ska behandlas likadant, oavsett vem som råkar sitta på kontoret och oavsett om det är måndag morgon eller fredag eftermiddag. I SSSB tycks den högra handen inte veta vad den vänstra sysslar med.
onsdag 7 mars 2007
Bostad
Du måste ha en bostad ordnad redan när du ansöker om visum, för om du inte kan uppge vilken adress du ska åka till direkt efter flyget så blir du nekad.
Tyvärr (hehe) kan jag inte vara till så mycket hjälp på det här området, för jag hade turen att bli tillfrågad om att hyra ett rum av en kollega till professorn jag ska jobba hos. Men det är ju ett tips i sig; fråga forskaren som ska ta emot dig om han eller hon vet någon du kan bo hos. Eller om han eller hon åtminstone kan sätta upp en lapp på någon anslagstavla på skolan.
Innan jag blev tillfrågad så hann jag emellertid leta runt en hel del själv på nätet, och att hyra en hel lägenhet är bara att glömma om man tänker leva på enbart CSN. De absolut billigaste lägenheter som UCI (mitt universitet) erbjuder sina anställda går på 10 000 kr i månaden. Och då är det ändå ganska schyssta priser. För att hitta en rumskamrat att hyra in dig hos, kolla Craig's List. Kör här samma taktik som när du mailade olika forskare: Skriv ett standardmail och spamma alla du hittar som du eventuellt kan tänka dig att bo hos. Väldigt få svarar, eftersom Craig's List uppmanar sina användare att bara göra affärer med personer i deras geografiska närhet. Jag har också fått höra att de som annonserar på Craig's List får väldigt många bluffmail från just Europaområdet...
Jag skaffade AIM (amerikanarnas MSN) för att snacka med mina potentiella hyresvärdar och lära känna dem. Tyvärr visade det sig vara rätt svårt att hitta någon som det klickar med och som matchar mina kriterier. Alla som redan vid första samtalet ber mig att skicka bilder på mig själv eller visa mig i webcam är en definitiv bye-bye, till exempel. Jag hade något på G med en redig amerikansk familj ett tag, men mamman slutade höra av sig sedan jag frågat hur gamla hennes barn var. Kanske trodde hon att jag var en förklädd pedofil. Lite orättvist, eftersom det faktiskt var hon som började snacka om ungjävlarna.
Nä, det känns ganska skönt att bo hos någon min professor känner, och slippa lita på någon främling från Internet. Om du inte lyckas fixa en sådan deal, testa de olika svenska nätverk som finns runt om i USA, exempelvis Svenska Kyrkan, eller SWEA om du är kvinna. Har man tur kan man t.o.m. få bli "husvakt", d.v.s. bo gratis hos människor som är bortresta, mot att man vattnar blommor och inte släpper in inbrottstjuvar och så. Fast amerikanarna må vara gästvänliga, men de flesta vill nog träffa dig personligen först innan de låter dig vakta deras hem.
Tyvärr (hehe) kan jag inte vara till så mycket hjälp på det här området, för jag hade turen att bli tillfrågad om att hyra ett rum av en kollega till professorn jag ska jobba hos. Men det är ju ett tips i sig; fråga forskaren som ska ta emot dig om han eller hon vet någon du kan bo hos. Eller om han eller hon åtminstone kan sätta upp en lapp på någon anslagstavla på skolan.
Innan jag blev tillfrågad så hann jag emellertid leta runt en hel del själv på nätet, och att hyra en hel lägenhet är bara att glömma om man tänker leva på enbart CSN. De absolut billigaste lägenheter som UCI (mitt universitet) erbjuder sina anställda går på 10 000 kr i månaden. Och då är det ändå ganska schyssta priser. För att hitta en rumskamrat att hyra in dig hos, kolla Craig's List. Kör här samma taktik som när du mailade olika forskare: Skriv ett standardmail och spamma alla du hittar som du eventuellt kan tänka dig att bo hos. Väldigt få svarar, eftersom Craig's List uppmanar sina användare att bara göra affärer med personer i deras geografiska närhet. Jag har också fått höra att de som annonserar på Craig's List får väldigt många bluffmail från just Europaområdet...
Jag skaffade AIM (amerikanarnas MSN) för att snacka med mina potentiella hyresvärdar och lära känna dem. Tyvärr visade det sig vara rätt svårt att hitta någon som det klickar med och som matchar mina kriterier. Alla som redan vid första samtalet ber mig att skicka bilder på mig själv eller visa mig i webcam är en definitiv bye-bye, till exempel. Jag hade något på G med en redig amerikansk familj ett tag, men mamman slutade höra av sig sedan jag frågat hur gamla hennes barn var. Kanske trodde hon att jag var en förklädd pedofil. Lite orättvist, eftersom det faktiskt var hon som började snacka om ungjävlarna.
Nä, det känns ganska skönt att bo hos någon min professor känner, och slippa lita på någon främling från Internet. Om du inte lyckas fixa en sådan deal, testa de olika svenska nätverk som finns runt om i USA, exempelvis Svenska Kyrkan, eller SWEA om du är kvinna. Har man tur kan man t.o.m. få bli "husvakt", d.v.s. bo gratis hos människor som är bortresta, mot att man vattnar blommor och inte släpper in inbrottstjuvar och så. Fast amerikanarna må vara gästvänliga, men de flesta vill nog träffa dig personligen först innan de låter dig vakta deras hem.
tisdag 6 mars 2007
Hur man fixar ett exjobb i USA i 8 mer eller mindre enkla steg
1. Sätt dig ner och googla efter intressanta forskningsrapporter, alternativt kolla talare vid konferenser inom ditt område. Skriv ner namnen på alla intressanta talare och författare.
2. Googla nu forskarna du hittat, en efter en. Om ditt forskningsområde ligger inom datalogi, som mitt gör, så har så gott som alla en egen hemsida. Försök klura ut vad det är för person du har hittat (om ditt forskningsområde ligger inom datalogi, som mitt gör, så är så gott som alla lite galna), men viktigast av allt: leta upp fliken "publications" och läs alla rapporter som forskaren har skrivit. Om du inte orkar göra det, så läs åtminstone titlarna. Titta också under "research" för att se vilket eller vilka som är forskarens favoritområden. Lägg informationen på minnet! Den kommer att vara till hjälp om du skulle hamna i den trevliga olägenheten att flera vill ta emot dig så att du måste välja. Men den har också en annan och ännu viktigare användning, som vi strax ska komma till.
3. Maila alla forskare och presentera dig, förklara vem du är, vad du har för utbildning och att du hemskt gärna skulle vilja komma och göra något projekt hos aktuell forskare. Det är nu du har nytta av allt du läst på forskarens hemsida: "Jag har läst dina rapporter X och Y, och jag gillar speciellt ditt arbete inom Z". Var inte rädd för att bre på, då verkar du påläst. Och var inte rädd för att spamma, för det är väldigt få som nappar. Använd gärna en standardmall som du bara ändrar några få ord i, men inte om du skickar mail till flera forskare på samma labb - då kan det bli pinsamt. Glöm inte att skicka med ett kortfattat och proffsigt CV.
4. Invänta svar. Utbyt några trevliga och skojfriska mail. Bestäm datum och projekt.
5. Det är nu det fina börjar. Det amerikanska universitetet ansöker om ditt visum åt dig (nåja, processen påbörjas i alla fall), vilket innebär att du slipper sitta själv och försöka lista ut vilken sorts visum du behöver. Du behöver bara göra som du blir tillsagd, d.v.s. fylla i en tjock bunt formulär med jobbiga uppsatsfrågor och skicka dem till universitetet.
6. Om allt går väl så skickar universitetet ett formulär med skolans stämpel hem till dig. Nu kan du börja ansöka om visum på riktigt. Om du trodde att ansökan om det där första formuläret var jobbig, så vänta bara. Och om du trodde att det var det som var själva visumsansökan, så tji fick du (och jag, får jag väl erkänna). Gå nu in på amerikanska ambassadens i Stockholm hemsida. Låt dig inte avskräckas av dess frånstötande utseende och totala brist på logik; man kan tro att det amerikanska konsulatet har gjort hemsidan så jobbig enbart för att jävlas med dig, men i själva verket är det bara ett listigt sätt att gallra bort de potentiella invandrare som är lata och inkompetenta. Låt dem inte gallra bort dig!
7. Eftersom jag är så oerhört generös så ger jag dig en länk till listan på vad du behöver här. Så, nu slipper du leta. Nu är det bara att fylla i formulären och skriva ut dem. Notera att a) formulären måste fyllas i elektroniskt b) det duger inte med ett vanligt passfoto c) det duger inte med ett vanligt personbevis från Skatteverket d) inte ens ditt gamla hederliga svenska pass duger, om det är tillverkat under vissa årtal. Och javisstja, du måste betala ca 2 000 kr i olika administrationsavgifter som du inte får tillbaka, även om du blir nekad visum.
8. Klicka dig vidare på sidan och boka en intervju! Och när du går till intervjun, ta med en god bok. Bered dig på att eventuellt få köa utomhus i flera timmar. Som amerikanska konsulatet säger: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
2. Googla nu forskarna du hittat, en efter en. Om ditt forskningsområde ligger inom datalogi, som mitt gör, så har så gott som alla en egen hemsida. Försök klura ut vad det är för person du har hittat (om ditt forskningsområde ligger inom datalogi, som mitt gör, så är så gott som alla lite galna), men viktigast av allt: leta upp fliken "publications" och läs alla rapporter som forskaren har skrivit. Om du inte orkar göra det, så läs åtminstone titlarna. Titta också under "research" för att se vilket eller vilka som är forskarens favoritområden. Lägg informationen på minnet! Den kommer att vara till hjälp om du skulle hamna i den trevliga olägenheten att flera vill ta emot dig så att du måste välja. Men den har också en annan och ännu viktigare användning, som vi strax ska komma till.
3. Maila alla forskare och presentera dig, förklara vem du är, vad du har för utbildning och att du hemskt gärna skulle vilja komma och göra något projekt hos aktuell forskare. Det är nu du har nytta av allt du läst på forskarens hemsida: "Jag har läst dina rapporter X och Y, och jag gillar speciellt ditt arbete inom Z". Var inte rädd för att bre på, då verkar du påläst. Och var inte rädd för att spamma, för det är väldigt få som nappar. Använd gärna en standardmall som du bara ändrar några få ord i, men inte om du skickar mail till flera forskare på samma labb - då kan det bli pinsamt. Glöm inte att skicka med ett kortfattat och proffsigt CV.
4. Invänta svar. Utbyt några trevliga och skojfriska mail. Bestäm datum och projekt.
5. Det är nu det fina börjar. Det amerikanska universitetet ansöker om ditt visum åt dig (nåja, processen påbörjas i alla fall), vilket innebär att du slipper sitta själv och försöka lista ut vilken sorts visum du behöver. Du behöver bara göra som du blir tillsagd, d.v.s. fylla i en tjock bunt formulär med jobbiga uppsatsfrågor och skicka dem till universitetet.
6. Om allt går väl så skickar universitetet ett formulär med skolans stämpel hem till dig. Nu kan du börja ansöka om visum på riktigt. Om du trodde att ansökan om det där första formuläret var jobbig, så vänta bara. Och om du trodde att det var det som var själva visumsansökan, så tji fick du (och jag, får jag väl erkänna). Gå nu in på amerikanska ambassadens i Stockholm hemsida. Låt dig inte avskräckas av dess frånstötande utseende och totala brist på logik; man kan tro att det amerikanska konsulatet har gjort hemsidan så jobbig enbart för att jävlas med dig, men i själva verket är det bara ett listigt sätt att gallra bort de potentiella invandrare som är lata och inkompetenta. Låt dem inte gallra bort dig!
7. Eftersom jag är så oerhört generös så ger jag dig en länk till listan på vad du behöver här. Så, nu slipper du leta. Nu är det bara att fylla i formulären och skriva ut dem. Notera att a) formulären måste fyllas i elektroniskt b) det duger inte med ett vanligt passfoto c) det duger inte med ett vanligt personbevis från Skatteverket d) inte ens ditt gamla hederliga svenska pass duger, om det är tillverkat under vissa årtal. Och javisstja, du måste betala ca 2 000 kr i olika administrationsavgifter som du inte får tillbaka, även om du blir nekad visum.
8. Klicka dig vidare på sidan och boka en intervju! Och när du går till intervjun, ta med en god bok. Bered dig på att eventuellt få köa utomhus i flera timmar. Som amerikanska konsulatet säger: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
Amerikanska ambassaden, rond 2
Imorse var jag på amerikanska ambassaden för att intervjuas för mitt visum. Jag var mycket nervös, för jag hade hört skräckhistorier om hur de kan neka en på vilka grunder som helst, bara för att de känner för det. Jag hade ingen lust att bli blåst på min flygbiljett för att jag glömt att fylla i något ynkligt fält i ett formulär. Intervjun skulle ta en timme, och jag hade ingen som helst aning om vad de tänkte fråga mig om.
Även om jag skulle bli nekad så kändes det ändå som en liten seger att ens ha lyckats ta sig så här långt. Ungefär som att komma till finalen i slutspelen. Enda sättet att boka en intervju hos amerikanska ambassaden är nämligen via deras hemsida, som är en helvetisk snårskog av brutna länkar, länkar som leder runt i cirklar, och formulär som måste fyllas i för att komma vidare till nya formulär. Som MDI:are vill man bara brista ut i gråt. Jag gav upp nästan direkt när jag såg sidan för första gången, och gick istället till amerikanska ambassaden för att be om hjälp (därav rubriken på det här inlägget). Men där kammade jag noll; de släppte inte ens in mig utan hänvisade mig med en föraktfull fnysning tillbaka till den hemska hemsidan, och jag fick gå hem igen med svansen mellan benen. Hur jag gjorde för att faktiskt boka en intervju får bli ett senare inlägg.
När jag nu dök upp imorse så kände jag mig dum som trott att det bara var att knalla rakt in; alla som träder in på ambassadens område måste gå igenom en flygplatsscreening med metalldetektor, röntga väskan och hela köret. När screeningen var klar trodde jag att jag skulle komma direkt till intervjun eftersom jag bokat kl 9.00, men icke. Tydligen hade jag bokat inträde i ett väntrum kl 9.00. Där fick jag nu snällt sätta mig ner och vänta tillsammans med ett tjugotal andra uttråkade människor av varierande nationalitet. Under tiden roade jag mig med att läsa anslagen på väggarna. Mitt emot mig hängde en gigantisk affisch där det stod "Tell the truth - or face the consequences", med en stor bild av en ledsen man bakom galler. "Forging passports or visas is a crime."
Jävlar, tänkte jag och svettades lite. Under frågan "Lista alla organisationer som du någonsin har varit i kontakt med" slog det mig nu att jag glömt att nämna att jag är med i facket. Tänk om de kollar upp mig och sätter in mig bakom lås och bom. Eller värre, nekar mig visum. Fan också.
Efter två timmar ropade de upp mitt namn och jag fick gå fram till en disk där en högbröstad amerikanare satt och ögnade igenom mina papper. Han kastade en blick på min bleka uppsyn och frågade:
- Är du nervös?
- Ja, stammade jag. Jag är rädd att jag har glömt något.
- Glömt något? skrockade han. De flesta är rädda att få stötar av den där.
Han pekade på en liten scanner som skulle läsa av mina fingeravtryck.
- Men oroade dig inte, den har inte bränt någon sen i fredags.
Jag nickade och svalde. Han rynkade ögonbrynen.
- Det var ett skämt, sa han.
- Jag vet, sa jag.
Det blev tyst.
Jäklar, nu kommer han att neka mig inträde i USA för att jag inte uppskattade hans humor, tänkte jag för mig själv. Han fortsatte att bläddra igenom mina papper, men stannade upp redan vid andra bladet.
- Vad ska det här föreställa?
Tyvärr var det inget skämt den här gången.
- Varför har du fyllt i formulären för hand?
- Det stod så på er hemsida, stammade jag. Det stod "type or print".
Han vände sig till ett tiotal kollegor, som satt utspridda i ett litet kontorslandskap bakom honom, och gastade:
- STÅR DET "TYPE OR PRINT" NÅGONSTANS PÅ VÅR HEMSIDA?
Alla hans kollegor skakade frågande på huvudet. Jag svettades.
- Det står så, jag svär, sa jag bedjande.
Han garvade med ryggen mot mig och sa något som jag inte uppfattade, men som förmodligen var på min bekostnad. Sen vände han sig mot mig igen.
- Det är okej, fast egentligen ska man inte göra så här, sa han och stämplade mina papper. Du får ditt visum på fredag.
Jag tackade lättat och började samla ihop jacka och väska för att gå.
- Förresten, vad är det du ska plugga? frågade han.
- Människa-datorinteraktion, sa jag.
- Människa-datorinteraktion... ? Kan du ge mig ett exempel på det?
- Tja, svarade jag tanklöst, ett exempel vore att inte ha felaktig information på sin hemsida.
Han gav till ett förargat utrop.
- En lustigkurre, minsann! Nu tar jag tillbaka ditt visum!
Sen skrattade han, vände sig till kollegorna igen och upprepade mitt skämt högt inför alla. De såg måttligt roade ut. Jag nöp åt mig mina papper och smög generat därifrån.
Sen sprang jag hem, lättad och lycklig. Segern är min! Fast jag funderar på att gå ur facket, för säkerhets skull.
Även om jag skulle bli nekad så kändes det ändå som en liten seger att ens ha lyckats ta sig så här långt. Ungefär som att komma till finalen i slutspelen. Enda sättet att boka en intervju hos amerikanska ambassaden är nämligen via deras hemsida, som är en helvetisk snårskog av brutna länkar, länkar som leder runt i cirklar, och formulär som måste fyllas i för att komma vidare till nya formulär. Som MDI:are vill man bara brista ut i gråt. Jag gav upp nästan direkt när jag såg sidan för första gången, och gick istället till amerikanska ambassaden för att be om hjälp (därav rubriken på det här inlägget). Men där kammade jag noll; de släppte inte ens in mig utan hänvisade mig med en föraktfull fnysning tillbaka till den hemska hemsidan, och jag fick gå hem igen med svansen mellan benen. Hur jag gjorde för att faktiskt boka en intervju får bli ett senare inlägg.
När jag nu dök upp imorse så kände jag mig dum som trott att det bara var att knalla rakt in; alla som träder in på ambassadens område måste gå igenom en flygplatsscreening med metalldetektor, röntga väskan och hela köret. När screeningen var klar trodde jag att jag skulle komma direkt till intervjun eftersom jag bokat kl 9.00, men icke. Tydligen hade jag bokat inträde i ett väntrum kl 9.00. Där fick jag nu snällt sätta mig ner och vänta tillsammans med ett tjugotal andra uttråkade människor av varierande nationalitet. Under tiden roade jag mig med att läsa anslagen på väggarna. Mitt emot mig hängde en gigantisk affisch där det stod "Tell the truth - or face the consequences", med en stor bild av en ledsen man bakom galler. "Forging passports or visas is a crime."
Jävlar, tänkte jag och svettades lite. Under frågan "Lista alla organisationer som du någonsin har varit i kontakt med" slog det mig nu att jag glömt att nämna att jag är med i facket. Tänk om de kollar upp mig och sätter in mig bakom lås och bom. Eller värre, nekar mig visum. Fan också.
Efter två timmar ropade de upp mitt namn och jag fick gå fram till en disk där en högbröstad amerikanare satt och ögnade igenom mina papper. Han kastade en blick på min bleka uppsyn och frågade:
- Är du nervös?
- Ja, stammade jag. Jag är rädd att jag har glömt något.
- Glömt något? skrockade han. De flesta är rädda att få stötar av den där.
Han pekade på en liten scanner som skulle läsa av mina fingeravtryck.
- Men oroade dig inte, den har inte bränt någon sen i fredags.
Jag nickade och svalde. Han rynkade ögonbrynen.
- Det var ett skämt, sa han.
- Jag vet, sa jag.
Det blev tyst.
Jäklar, nu kommer han att neka mig inträde i USA för att jag inte uppskattade hans humor, tänkte jag för mig själv. Han fortsatte att bläddra igenom mina papper, men stannade upp redan vid andra bladet.
- Vad ska det här föreställa?
Tyvärr var det inget skämt den här gången.
- Varför har du fyllt i formulären för hand?
- Det stod så på er hemsida, stammade jag. Det stod "type or print".
Han vände sig till ett tiotal kollegor, som satt utspridda i ett litet kontorslandskap bakom honom, och gastade:
- STÅR DET "TYPE OR PRINT" NÅGONSTANS PÅ VÅR HEMSIDA?
Alla hans kollegor skakade frågande på huvudet. Jag svettades.
- Det står så, jag svär, sa jag bedjande.
Han garvade med ryggen mot mig och sa något som jag inte uppfattade, men som förmodligen var på min bekostnad. Sen vände han sig mot mig igen.
- Det är okej, fast egentligen ska man inte göra så här, sa han och stämplade mina papper. Du får ditt visum på fredag.
Jag tackade lättat och började samla ihop jacka och väska för att gå.
- Förresten, vad är det du ska plugga? frågade han.
- Människa-datorinteraktion, sa jag.
- Människa-datorinteraktion... ? Kan du ge mig ett exempel på det?
- Tja, svarade jag tanklöst, ett exempel vore att inte ha felaktig information på sin hemsida.
Han gav till ett förargat utrop.
- En lustigkurre, minsann! Nu tar jag tillbaka ditt visum!
Sen skrattade han, vände sig till kollegorna igen och upprepade mitt skämt högt inför alla. De såg måttligt roade ut. Jag nöp åt mig mina papper och smög generat därifrån.
Sen sprang jag hem, lättad och lycklig. Segern är min! Fast jag funderar på att gå ur facket, för säkerhets skull.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)