Det finns dagar då det händer så mycket skit att hjärnan bara kollapsar och inte orkar ta in mer. När man blir så totalt handlingsförlamad att huset skulle kunna rasa ner över en utan att man bryr sig. Idag var en sådan dag.
Jag har ju bokat in en uppkörning på torsdag, och innan dess måste jag ha köpt en bil, registrerat och försäkrat den, samt hunnit övningsköra en massa. Jag känner alltså ganska hård tidspress. Jag satt hela dagen igår och skummade igenom annonserna, med ganska magert resultat. Bara gamla rostiga Fordar som krockat, och som stod parkerade i städer långt långt bort. Allt eftersom dagen framskred började jag känna mig mer och mer desperat. Men så hittade jag den: Drömbilen. En felfri Mazda från -92, redan smogkollad och klar, till ett rimligt pris och parkerad bara ett par kvarter från mitt hus. Ägaren svarade på mitt email och vi bestämde att jag skulle komma och provköra bilen idag på eftermiddagen.
Nu hade jag ju naturligtvis inte hunnit få mitt nya bankomatkort från Nordea, men jag hade en plan, nämligen Nordeas "emergency service" som de gjort reklam för i en broschyr de skickat till mig tillsammans med det värdelösa kortet jag fick häromdagen. Emergency service kan man ringa om man förlorar sitt kort utomlands och måste få tag i kontanter snabbt. Perfekt för såna här situationer alltså. Jag ringde.
Döm om min förvåning när jag får höra att Nordeas s.k. "emergency service" tar minst en dag på sig för att hantera beställningen. Vad är det för akuthjälp? Här har både jag och alla uppslagsböcker jag kollat gått och trott att "emergency" betydde "nödfall, krissituation, brådskande", men det verkar som om jag hade fel. Enligt säkra källor på Nordea betyder "emergency" istället "uppgift som kan utföras när man får tid över". Tänk så fel man kan ha. Påminn mig om att kontakta
Språkrådet och upplysa dem om att de har fel.
Nu fanns inga möjligheter för mig att försöka fixa saker på egen hand längre. Jag fick bita i det sura äpplet och ringa hem för att be mamma att skicka pengar via Western Union. Det kostar mer än Nordeas tjänst, men de är i alla fall ett företag som specialiserat sig på det som Nordea inte klarar: Att skicka pengar utomlands.
Snabbt.Mamma hänvisade mig vidare till syrran, som ringde upp mig och bad mig att vägleda henne genom Western Unions onlinetjänst och säga åt henne vad hon skulle fylla i när det frågades efter min adress och sånt. När vi hade krånglat oss igenom två sidor med formulär bröts samtalet. Jag försökte ringa upp, men hade inga pengar kvar på SIM-kortet. Syrran ringde aldrig tillbaka.
Efter en stund fick jag ett email där det stod att Western Union krävde att "vissa kunder" (dvs min syster?) måste ringa till dem och ge viss information muntligt, som en säkerhetsåtgärd. Western Unions telefontjänst har bara öppet under kontorstid. Det var 10 timmar tills de skulle öppna. Jag skulle träffa bilsäljaren om 6 timmar.
Nu var det alltså helt kört. Alla mina möjligheter var uttömda. Jag blev tvungen att ta till den absolut, absolut sista utvägen: Att be att få låna en stor summa pengar av någon på labbet.
Här hade jag tur för första gången på hela dagen: J erbjöd sig faktiskt att låna mig pengarna. Jag studsade med lätta steg hela vägen till bankomaten (det var för övrigt då vi såg reggaefestivalen i inlägget nedan). Haha, jag skulle få sista ordet till sist. Jag
skulle fixa den där bilen, trots att Nordea och Western Union gjorde allt de kunde för att förhindra det. Segern var min.
Jag skrev ut några checklistor med tips på vad man ska leta efter när man provkör en begagnad bil, och sen var jag redo att åka hem. Killen som skulle skjutsa hem mig hörde dock aldrig av sig. Jag började undra vad som var fel. Det visade sig till sist att här i USA kan man inte ta emot några samtal om man inte har pengar på SIM-kortet. Det var alltså det som var förklaringen till varför min syrra aldrig ringde tillbaka. Ondskefullt system.
Jag lyckades i alla fall komma hem i tid. Jag förberedde mig mentalt inför mötet genom att läsa igenom checklistorna, andas lugnt och försöka att inte tänka på att det var fem år sen jag senast satt bakom ratten. När det var dags att gå fick jag låna en telefon av min hyresvärd för att ringa och tala om att jag var på väg.
Bilen var redan såld. Någon annan hade hunnit före medan jag tjafsade med emergency services och money transfers, och norpat Drömbilen rakt under näsan på mig.
Tillbaka på ruta ett. Nu har jag en härlig helg med billetande, hets och stress och tiggande om skjuts hit och dit framför mig. Önska mig lycka till.
