Amerikanska ambassaden, rond 2

Imorse var jag på amerikanska ambassaden för att intervjuas för mitt visum. Jag var mycket nervös, för jag hade hört skräckhistorier om hur de kan neka en på vilka grunder som helst, bara för att de känner för det. Jag hade ingen lust att bli blåst på min flygbiljett för att jag glömt att fylla i något ynkligt fält i ett formulär. Intervjun skulle ta en timme, och jag hade ingen som helst aning om vad de tänkte fråga mig om.

Även om jag skulle bli nekad så kändes det ändå som en liten seger att ens ha lyckats ta sig så här långt. Ungefär som att komma till finalen i slutspelen. Enda sättet att boka en intervju hos amerikanska ambassaden är nämligen via deras hemsida, som är en helvetisk snårskog av brutna länkar, länkar som leder runt i cirklar, och formulär som måste fyllas i för att komma vidare till nya formulär. Som MDI:are vill man bara brista ut i gråt. Jag gav upp nästan direkt när jag såg sidan för första gången, och gick istället till amerikanska ambassaden för att be om hjälp (därav rubriken på det här inlägget). Men där kammade jag noll; de släppte inte ens in mig utan hänvisade mig med en föraktfull fnysning tillbaka till den hemska hemsidan, och jag fick gå hem igen med svansen mellan benen. Hur jag gjorde för att faktiskt boka en intervju får bli ett senare inlägg.

När jag nu dök upp imorse så kände jag mig dum som trott att det bara var att knalla rakt in; alla som träder in på ambassadens område måste gå igenom en flygplatsscreening med metalldetektor, röntga väskan och hela köret. När screeningen var klar trodde jag att jag skulle komma direkt till intervjun eftersom jag bokat kl 9.00, men icke. Tydligen hade jag bokat inträde i ett väntrum kl 9.00. Där fick jag nu snällt sätta mig ner och vänta tillsammans med ett tjugotal andra uttråkade människor av varierande nationalitet. Under tiden roade jag mig med att läsa anslagen på väggarna. Mitt emot mig hängde en gigantisk affisch där det stod "Tell the truth - or face the consequences", med en stor bild av en ledsen man bakom galler. "Forging passports or visas is a crime."

Jävlar, tänkte jag och svettades lite. Under frågan "Lista alla organisationer som du någonsin har varit i kontakt med" slog det mig nu att jag glömt att nämna att jag är med i facket. Tänk om de kollar upp mig och sätter in mig bakom lås och bom. Eller värre, nekar mig visum. Fan också.

Efter två timmar ropade de upp mitt namn och jag fick gå fram till en disk där en högbröstad amerikanare satt och ögnade igenom mina papper. Han kastade en blick på min bleka uppsyn och frågade:
- Är du nervös?
- Ja, stammade jag. Jag är rädd att jag har glömt något.
- Glömt något? skrockade han. De flesta är rädda att få stötar av den där.
Han pekade på en liten scanner som skulle läsa av mina fingeravtryck.
- Men oroade dig inte, den har inte bränt någon sen i fredags.
Jag nickade och svalde. Han rynkade ögonbrynen.
- Det var ett skämt, sa han.
- Jag vet, sa jag.
Det blev tyst.
Jäklar, nu kommer han att neka mig inträde i USA för att jag inte uppskattade hans humor, tänkte jag för mig själv. Han fortsatte att bläddra igenom mina papper, men stannade upp redan vid andra bladet.
- Vad ska det här föreställa?
Tyvärr var det inget skämt den här gången.
- Varför har du fyllt i formulären för hand?
- Det stod så på er hemsida, stammade jag. Det stod "type or print".
Han vände sig till ett tiotal kollegor, som satt utspridda i ett litet kontorslandskap bakom honom, och gastade:
- STÅR DET "TYPE OR PRINT" NÅGONSTANS PÅ VÅR HEMSIDA?
Alla hans kollegor skakade frågande på huvudet. Jag svettades.
- Det står så, jag svär, sa jag bedjande.
Han garvade med ryggen mot mig och sa något som jag inte uppfattade, men som förmodligen var på min bekostnad. Sen vände han sig mot mig igen.
- Det är okej, fast egentligen ska man inte göra så här, sa han och stämplade mina papper. Du får ditt visum på fredag.
Jag tackade lättat och började samla ihop jacka och väska för att gå.
- Förresten, vad är det du ska plugga? frågade han.
- Människa-datorinteraktion, sa jag.
- Människa-datorinteraktion... ? Kan du ge mig ett exempel på det?
- Tja, svarade jag tanklöst, ett exempel vore att inte ha felaktig information på sin hemsida.
Han gav till ett förargat utrop.
- En lustigkurre, minsann! Nu tar jag tillbaka ditt visum!
Sen skrattade han, vände sig till kollegorna igen och upprepade mitt skämt högt inför alla. De såg måttligt roade ut. Jag nöp åt mig mina papper och smög generat därifrån.

Sen sprang jag hem, lättad och lycklig. Segern är min! Fast jag funderar på att gå ur facket, för säkerhets skull.