Disneyland

Disneyland ligger bara en halvtimmes bilresa från mitt hem (om man inte åker vilse, vilket vi gjorde). Jag kan ju inte lämna USA utan att ha sett något av det mest amerikanska som finns. Och vad bättre sätt att fira min namnsdag än med sång och dans, svettiga skådisar i Mussekostym och sockerhyperaktiva barn?

Disneyland har öppet från tidig morgon till midnatt. De kör dessutom ett trevligt och smidigt koncept, som Gröna Lund gott kan ta efter: Man betalar inträde, sen är alla attraktioner gratis.

Själva parken är inte så stor som jag trott (vill man se ett gigantiskt Disneykomplex ska man åka till Florida), och de har delat upp den i en äventyrsdel och en temadel. Vill man besöka båda får man betala två inträden. Vi höll oss i temadelen, och den räckte gott och väl för en dag.

Attraktionerna skiljer sig åt i kvalitet. Nedan följer en liten recension av dem som jag tyckte var värda att nämna.



ATTRAKTIONERNA

Honey, I shrunk the audience
Mitt livs första 3D-bio. Av namnet kan man misstänka att manus kommer att bli ganska töntigt (särskilt om man sett "Honey, I shrunk the ..."-filmerna). Det blir det också, men det gör inget. 3D-effekten är chockerande, fruktansvärt verklig. Jag hade lite halvt väntat mig att man skulle få såna där rödgröna 3D-glasögon som man får i Cornflakespaketen och att effekten skulle bli ungefär som att titta på en hologramtavla. Istället fick jag se en livs levande man, en decimeter lång, flyga omkring på sin lilla svävare ett par centimeter från mitt ansikte. Den verklighetstrogna bilden fick hela publiken att dra efter andan. Han smet iväg och kraschade in i ett fönster, glassplittret flög rakt mot våra ögon och fick alla i publiken att ducka. Riktigt obehagligt var det när en hotfull figur på bioduken siktade rakt på en med en laser. Det kom också en gigantisk orm och högg efter en. Det hade varit riktigt läskigt om ormen hade varit snyggare animerad.

Efter att ha gått en antal kurser i Rörlig bild och läst allt om hur 3D-bio fungerar är det kul att faktiskt ha upplevt det i verkligheten också.

The World of Tomorrow
Det här var något slags utställning med morgondagens spännande teknik. Jag hade mina onda föraningar om att tekniken varken skulle vara särskilt ny eller spännande, och farhågorna besannades. Utställningen var en guidad tur som leddes av en videoinspelning av en hyperaktiv robot, som berättade att "Morgondagens färdmedel kommer att vara DUBBELT så effektiva, snabba och roliga!! Presenteras i samarbete med Honda". När filmen var slut hade golvet vi stod på rullat in i nåt slags spelhall, och den första "nya spännande" uppfinning vi fick se var en Segway. Såna kan man hyra hemma i mitt kvarter och rulla omkring på för en femtilapp.

Resten av rummet utgjordes av pekskärmar med olika spel och pussel på (samt den obligatoriska datorn som har kraschat och som står och visar en blå windowsskärm), och lite reklamskyltar för Honda. Vi gick upp en våning. Där kunde man hitta en stor motionscykel som man kunde cykla på, medan en skärm visade en 3D-modell av ett skelett som cyklade synkroniserat med en. Jag vet inte om det skulle demonstrera datoranimering eller röntgenstrålar, men inget av det är ju särskilt nytt. Det fanns också en monter där man kunde göra en fejkad PET-scanning av sin hjärna. Det var dock pinsamt uppenbart att det bara var en sparad bild som visades på skärmen.

På tal om sponsrade attraktioner (d.v.s. illa dold smygreklam) så fanns också en attraktion som hette Autopia, presented by Exxon. Den gick jag inte i närheten av, av ren princip. Men jag såg på avstånd att den var precis som Radiobilarna här hemma.

Två nya attraktioner som är fruktansvärt skickligt bygga är Indiana Jones och Pirates of the Carribean. Dockorna som rör sig ser ut som levande människor (även om vissa är lite karikerade). I Indiana Jones-turen tror man dessutom på allvar att man ska bli överkörd av ett gigantiskt stenklot, men man räddas i sista sekund genom att vagnen dyker ner i marken istället. Illusionen är fruktansvärt välgjord, jag är fortfarande osäker på om stenbumlingen var ett fysiskt objekt eller bara en projektion.

Som kontrast till de nyare och mer sofistikerade attraktionerna har vi den gamla klassikern It's A Small World After All. Det märks att den har några år på nacken. Dockorna rör sig stelt och försöker inte se ut som något annat än dockor (vilket väl i och för sig hör lite till den gulliga stilen). Sången It's A Small World After All tjatas igenom hela åkturen och sitter sedan envist fast i huvudet när man går ut därifrån.


Den här husfasaden skulle lätt kunna vara ett hotell i Las Vegas.



Själva turen föreställer en färd genom olika länders landskap och kulturer. Jag försökte ta en bild av Sverige, men det blev inte så bra:


Notera älgarna uppe på bergen.

Säsongens stora nyhet, som det följaktligen var längst kö till, var Finding Nemo. Två och en halv timme fick vi köa i hettan för att komma fram. Men så fick man ju också åka u-båt:



För den som inte har lust att köa i två timmar kan jag ge en exklusiv smygtitt på vad man fick se:








Efter sådär en 20-30 meter åkte man in i en grotta, och då var det inte så kul längre. Det bestod nämligen mest av videoklipp på skärmar. R, som inte sett filmen, tyckte att det var otroligt skickligt gjort och undrade hur de hade fått till en sån 3D-effekt på Nemo. Jag har däremot sett filmen och vet att den är ruskigt snyggt animerad, och jag såg ingen skillnad på det man sett på TV och det man såg från u-båtsfönstret. Jag tycker att de fuskade lite väl mycket.

De delar av parken som inte är attraktioner är affärer som kränger Disneyprylar. Det fanns t.ex. en hel affär som bara sålde prinsessklänningar:



På samma ställe kunde man också stå i en mycket lång kö för att få träffa "en riktig prinsessa". Småflickorna i kön såg mycket förväntansfulla ut, deras föräldrar något mattare.



PARADEN

Två gånger om dagen marscherar Disneyparaden längs med parkens huvudgata. Här sitter folk och väntar på att paraden ska börja.



Vi slog oss också ner på trottoaren. Asfalten var så het att man brände rumpan.

Paraden är full av dans och medryckande musik. Skådisarna håller noggrant sina leenden på plats i varje sekund. Någon, jag har glömt vem, har berättat för mig att alla som är med i paraden (och alla som går runt i Mussekostym och klappar barn) är professionella skådisar som hoppas bli upptäckta i Hollywood. Det förvånar mig inte, för såna tycks det gå tretton på dussinet här i Kalifornien.













FYRVERKERIERNA

Klockan halv tio är det fyrverkerier. Varje kväll, året runt. Jag kan inte riktigt beskriva det med ord, så jag filmade det hela istället. Det var första gången jag sett fyrverkerier till musik och berättarröst. Återigen har amerikanerna visat att de är störst, bäst och vackrast.

Jag fick knappt med hälften av allt, och min stackars överväldigade mobilkamera gör förstås inte det hela rättvisa, men ändå. Jag har svårt att plocka ut en favorit bland videoklippen, så jag lägger upp ett gäng:

Inledningen. Det är Tinkerbell som flyger omkring som en vit prick.


Galet knas. Nej, det är inte fel på bilden, slottet växlade färg på det där sättet!


Indiana Jones-tema


Mera galet knas. Lägg märke till de avancerade formerna: kuben i början och de glada ansiktena i slutet.


Star Wars-tema


Avslutning. Här är Tinkerbell ute och flyger igen. Varning för halvrisigt ljud!




Efter fyrverkerierna blev det massvandring mot utgången. Så här såg det ut i alla riktningar:



Folksamlingen är fullkomligt livsfarlig om det skulle hända någonting. Som tur var gjorde det inte det.

Efter den här dagen var vi så trötta att vi höll på att somna i bilen. Tyvärr åkte vi vilse också på vägen hem, så det tog sin lilla stund att komma hem. Men väl hemma störtade jag i säng och sov som ett barn.