Små historier från buss 60

Buss 60 är den linje som tar mig mellan hemmet och universitetet. Eller för att vara exakt så är den en av de 2-4 bussar jag måste byta mellan, men den är den enda som inte går att undvika vilken väg man än väljer. Jag har utvecklat ett slags hatkärlek till den. Det är helt klart den mest actionfyllda busslinje jag någonsin frekventerat. Varje dag bjuder på åtminstone en liten överraskning längs med resans gång. Här är ett axplock från den senaste månaden:

• Två stora killar sitter längst bak och lyssnar på en radio med rapmusik. Så småningom börjar de också sjunga med. En lika stor kille vänder sig om och säger:
  - Det är illa nog att ni tvingar oss att lyssna på det där, måste ni sjunga med också?
  Varpå de naturligtvis börjar sjunga med för full hals. Jag blev nästan lite imponerad av att de kunde vartenda ord i raptexten. Bussen delas snabbt i två läger: De som skrattar och de som sitter och försöker läsa eller lyssna på egen musik, och som ger killarna onda ögat. Killarna fortsätter att sjunga för full hals i säkert tio minuter.


• En man längst bak hänger ut sin arm genom bussfönstret. Busschauffören säger till honom genom högtalaren. Han gör det igen några minuter senare. Busschauffören blir asförbannad och börjar hota honom. Några hållplatser senare kliver busschauffören, som är en ganska androgyn kvinna, ur för att avlösas av en ny busschaufför. Mannen längst bak börjar genast gasta:
  - HAHA, är det där en man eller en kvinna?
  Busschaffisen hotar honom med stryk och utmanar honom på en fight utanför bussen. Han svarar inte, och den nya busschaffisen stänger dörrarna och kör iväg. Innan mannen kliver av stannar han vid den nye busschauffören för att förklara att han blir upprörd av "alla de där lebbarna på bussarna".


• En galen man sitter och pratar för sig själv under hela resan. Vid en hållplats kliver en hemlös kvinna på, uppenbart påverkad. Hon råkar kliva på en ballong som av någon anledning ligger lös på golvet. Ballongen smäller och en unge börjar skrika. Mannen som suttit och pratat för sig själv gastar:
  - Du är en skam för alla hemlösa!
  Hon går fram till honom och säger:
  - Vad sa du?
  Stämningen på bussen blir lite tryckt, men det svalnar så småningom.


• En mexikansk familj bestående av mamma, pappa och femårig dotter kliver på. Pappan drar ett busskort. Det tjuter "ogiltigt". Han försöker igen. Fortfarande ogiltigt. Till sist går de helt enkelt in i bussen och slår sig ner. Busschauffören ropar åt dem att betala eller gå av. Några av passagerarna stämmer in. Familjen rör sig inte ur fläcken. Till sist stänger busschauffören igen dörrarna och kör vidare. En vit man med bakvänd basebollkeps och ett brett flin som sitter på sätet framför mig skrattar och klappar händerna:
  - Han (chaffisen) kommer att ringa polisen! Jag lovar, han kommer att ringa polisen!
  Mycket riktigt, ett par hållplatser senare kliver en biffig konstapel på och ber familjen att kliva ur bussen. Bussens dörrar stängs så vi hör inte vad de säger där utanför, men han viftar med ett par handbojor och alla på bussen stirrar så ögonen håller på att trilla ur skallen. Bussen åker vidare innan vi hinner se hur det slutar.


• Det här hände kanske inte på buss 60, men väl på dess hållplats.
  
  Det är sent på kvällen, och hållplatsen är full av folk. Plötsligt dyker en man i rullstol upp och svär och skäller på alla. En efter en rullar han fram till folk och skriker att han ska döda dem, för han är med i maffian. Busshållplatsen töms snabbt eftersom folk inte vill bråka med den uppenbart psyksjuke. Men så råkar han på en stor kille i hängbrallor och bakvänd kepa som inte kan låta bli att tjafsa emot. Mannen i rullstol exploderar av ilska och fyrar av en lång svada av ohörbara svordomar. Till sist tröttnar den kaxige killen, hoppar på sin cykel och börjar trampa därifrån. Rullstolsmannen blir ännu argare, och skriker:
  - Vad gör du? Kom tillbaka!
  Och så börjar han jagar han efter cykeln på sin rullstol. Vi andra var mest lättade att bli av med dem båda.

Och ändå föredrar jag fortfarande bussen framför att köra bil.

Vamos a una otra playa

Stranden i Long Beach har som sagt inga vågor, och vattnet stinker. Det är dessutom alldeles extra fullt av skrikiga ungar. Men det finns duschar och det ligger ju på bekvämt gångavstånd hemifrån.

Stranden i Santa Monica verkar vara ännu ett turisttillhåll. De har till och med klämt in ett helt nöjesfält på piren. Utsikten är fin, över staden och bergen.

Vägen till Malibu är nästan värd resan i sig själv. Man åker på Route 1, Pacific Coast Highway, och på sina håll är det nästan lika dramatiskt som på den berömda delen av sträckan. Det är dock ganska glest mellan badställena, och själva Malibu är en liten håla, i stort sett bara ett utomhusshoppingcenter. Även stranden är mycket mindre än vad jag trott. Den ligger som en liten remsa mellan havet och en liten lagun full av fåglar, och bortom lagunen reser sig bergen. Det enda som stör idyllen är just PCH, som bullrar på avstånd. Vågorna är de högsta jag sett hittills, fast jag vet ju inte om det beror på själva stället eller om det bara var vädret just den dagen. Den största nackdelen med Malibu är att det ligger längst bort, i kombination med att bussarna är notoriskt opålitliga. Det var visserligen Labor Day igår, men kom igen, 3 timmar sen?

Vamos a la playa

Den här veckan fick jag veta att jag som universitetsanställd har rätt att åka buss gratis. Jaja, bättre sent än aldrig. Jag bestämde mig för att fira genom att åka runt och leta efter den bästa stranden i LA/OC. Det finns inga bilder, för jag ville inte ha med mig några värdesaker som t.ex. kameror när jag badade.

Huntington Beach i OC är kanske det urtypiska surfarstället. Här hänger mest surfinginstruktörer och brunbrända tonåringar av olika nationaliteter. Vågorna är höga och stranden är fin, staden lite småtråkig. Fast det beror kanske mest på att jag är lite trött på Huntington Beach sedan jag tillbringat en hel natt där den där ödesdigra gången då jag missade sista nattbussen.

Venice Beach utanför LA verkar vara stället där alla galna freaks man hört talas om håller till. Själva stranden är inte så olik den i Huntington Beach, men innan man nått fram till sanden och vattnet måste man korsa ett långt turiststråk fyllt av allehanda knasigheter. Inom loppet av fem minuter såg jag en man som gick runt och visade upp sin tvehövdade sköldpadda; en man i turban som åkte runt på rullskridskor och spelade elgitarr; en tiggare med den ovanligt ärliga skylten NEED MARIJUANA; en scen med en "freakshow"; en man med mikrofon som gick runt och sålde kokböcker med recept som skulle bota cancer; stora handskrivna plakat med tio bevis för att 9/11 var ett "inside job"; en brandbil med tillhörande brandmän som mest stod och visade upp sig; ett utomhusgym där belgian blue-liknande typer i mössa och solglasögon stod och pumpade vikter i solen, och fler tatuerings- och piercingssalonger än vad jag kunde räkna. Nästan lika vanligt som tatueringssalongerna var olika spågummor och -gubbar. En man kom fram till mig och sa att han var synsk, och att han såg på min aura att jag hade ont i ryggen. Kanske hade jag problem med njurarna? Jag antar att den tunga axelväskan jag kånkade på fick mig att gå konstigt, så hans diagnos kändes ungefär lika imponerande som om han gått fram till någon med gipsad fot och sagt att han var synsk och kunde se att personen råkat ut för en olycka. Jag gjorde klart för honom att han hade fel och att hos mig fanns inga pengar att hämta, och då stack han.

Vattnet är inte så farligt kallt som jag fått höra, det är tvärtom ganska skönt när det är så hett i luften som det har varit här. Och jag hade nästan glömt hur kul det är att bada i riktiga vågor!