Små historier från buss 60

Buss 60 är den linje som tar mig mellan hemmet och universitetet. Eller för att vara exakt så är den en av de 2-4 bussar jag måste byta mellan, men den är den enda som inte går att undvika vilken väg man än väljer. Jag har utvecklat ett slags hatkärlek till den. Det är helt klart den mest actionfyllda busslinje jag någonsin frekventerat. Varje dag bjuder på åtminstone en liten överraskning längs med resans gång. Här är ett axplock från den senaste månaden:

• Två stora killar sitter längst bak och lyssnar på en radio med rapmusik. Så småningom börjar de också sjunga med. En lika stor kille vänder sig om och säger:
  - Det är illa nog att ni tvingar oss att lyssna på det där, måste ni sjunga med också?
  Varpå de naturligtvis börjar sjunga med för full hals. Jag blev nästan lite imponerad av att de kunde vartenda ord i raptexten. Bussen delas snabbt i två läger: De som skrattar och de som sitter och försöker läsa eller lyssna på egen musik, och som ger killarna onda ögat. Killarna fortsätter att sjunga för full hals i säkert tio minuter.


• En man längst bak hänger ut sin arm genom bussfönstret. Busschauffören säger till honom genom högtalaren. Han gör det igen några minuter senare. Busschauffören blir asförbannad och börjar hota honom. Några hållplatser senare kliver busschauffören, som är en ganska androgyn kvinna, ur för att avlösas av en ny busschaufför. Mannen längst bak börjar genast gasta:
  - HAHA, är det där en man eller en kvinna?
  Busschaffisen hotar honom med stryk och utmanar honom på en fight utanför bussen. Han svarar inte, och den nya busschaffisen stänger dörrarna och kör iväg. Innan mannen kliver av stannar han vid den nye busschauffören för att förklara att han blir upprörd av "alla de där lebbarna på bussarna".


• En galen man sitter och pratar för sig själv under hela resan. Vid en hållplats kliver en hemlös kvinna på, uppenbart påverkad. Hon råkar kliva på en ballong som av någon anledning ligger lös på golvet. Ballongen smäller och en unge börjar skrika. Mannen som suttit och pratat för sig själv gastar:
  - Du är en skam för alla hemlösa!
  Hon går fram till honom och säger:
  - Vad sa du?
  Stämningen på bussen blir lite tryckt, men det svalnar så småningom.


• En mexikansk familj bestående av mamma, pappa och femårig dotter kliver på. Pappan drar ett busskort. Det tjuter "ogiltigt". Han försöker igen. Fortfarande ogiltigt. Till sist går de helt enkelt in i bussen och slår sig ner. Busschauffören ropar åt dem att betala eller gå av. Några av passagerarna stämmer in. Familjen rör sig inte ur fläcken. Till sist stänger busschauffören igen dörrarna och kör vidare. En vit man med bakvänd basebollkeps och ett brett flin som sitter på sätet framför mig skrattar och klappar händerna:
  - Han (chaffisen) kommer att ringa polisen! Jag lovar, han kommer att ringa polisen!
  Mycket riktigt, ett par hållplatser senare kliver en biffig konstapel på och ber familjen att kliva ur bussen. Bussens dörrar stängs så vi hör inte vad de säger där utanför, men han viftar med ett par handbojor och alla på bussen stirrar så ögonen håller på att trilla ur skallen. Bussen åker vidare innan vi hinner se hur det slutar.


• Det här hände kanske inte på buss 60, men väl på dess hållplats.
  
  Det är sent på kvällen, och hållplatsen är full av folk. Plötsligt dyker en man i rullstol upp och svär och skäller på alla. En efter en rullar han fram till folk och skriker att han ska döda dem, för han är med i maffian. Busshållplatsen töms snabbt eftersom folk inte vill bråka med den uppenbart psyksjuke. Men så råkar han på en stor kille i hängbrallor och bakvänd kepa som inte kan låta bli att tjafsa emot. Mannen i rullstol exploderar av ilska och fyrar av en lång svada av ohörbara svordomar. Till sist tröttnar den kaxige killen, hoppar på sin cykel och börjar trampa därifrån. Rullstolsmannen blir ännu argare, och skriker:
  - Vad gör du? Kom tillbaka!
  Och så börjar han jagar han efter cykeln på sin rullstol. Vi andra var mest lättade att bli av med dem båda.

Och ändå föredrar jag fortfarande bussen framför att köra bil.

Vamos a una otra playa

Stranden i Long Beach har som sagt inga vågor, och vattnet stinker. Det är dessutom alldeles extra fullt av skrikiga ungar. Men det finns duschar och det ligger ju på bekvämt gångavstånd hemifrån.

Stranden i Santa Monica verkar vara ännu ett turisttillhåll. De har till och med klämt in ett helt nöjesfält på piren. Utsikten är fin, över staden och bergen.

Vägen till Malibu är nästan värd resan i sig själv. Man åker på Route 1, Pacific Coast Highway, och på sina håll är det nästan lika dramatiskt som på den berömda delen av sträckan. Det är dock ganska glest mellan badställena, och själva Malibu är en liten håla, i stort sett bara ett utomhusshoppingcenter. Även stranden är mycket mindre än vad jag trott. Den ligger som en liten remsa mellan havet och en liten lagun full av fåglar, och bortom lagunen reser sig bergen. Det enda som stör idyllen är just PCH, som bullrar på avstånd. Vågorna är de högsta jag sett hittills, fast jag vet ju inte om det beror på själva stället eller om det bara var vädret just den dagen. Den största nackdelen med Malibu är att det ligger längst bort, i kombination med att bussarna är notoriskt opålitliga. Det var visserligen Labor Day igår, men kom igen, 3 timmar sen?

Vamos a la playa

Den här veckan fick jag veta att jag som universitetsanställd har rätt att åka buss gratis. Jaja, bättre sent än aldrig. Jag bestämde mig för att fira genom att åka runt och leta efter den bästa stranden i LA/OC. Det finns inga bilder, för jag ville inte ha med mig några värdesaker som t.ex. kameror när jag badade.

Huntington Beach i OC är kanske det urtypiska surfarstället. Här hänger mest surfinginstruktörer och brunbrända tonåringar av olika nationaliteter. Vågorna är höga och stranden är fin, staden lite småtråkig. Fast det beror kanske mest på att jag är lite trött på Huntington Beach sedan jag tillbringat en hel natt där den där ödesdigra gången då jag missade sista nattbussen.

Venice Beach utanför LA verkar vara stället där alla galna freaks man hört talas om håller till. Själva stranden är inte så olik den i Huntington Beach, men innan man nått fram till sanden och vattnet måste man korsa ett långt turiststråk fyllt av allehanda knasigheter. Inom loppet av fem minuter såg jag en man som gick runt och visade upp sin tvehövdade sköldpadda; en man i turban som åkte runt på rullskridskor och spelade elgitarr; en tiggare med den ovanligt ärliga skylten NEED MARIJUANA; en scen med en "freakshow"; en man med mikrofon som gick runt och sålde kokböcker med recept som skulle bota cancer; stora handskrivna plakat med tio bevis för att 9/11 var ett "inside job"; en brandbil med tillhörande brandmän som mest stod och visade upp sig; ett utomhusgym där belgian blue-liknande typer i mössa och solglasögon stod och pumpade vikter i solen, och fler tatuerings- och piercingssalonger än vad jag kunde räkna. Nästan lika vanligt som tatueringssalongerna var olika spågummor och -gubbar. En man kom fram till mig och sa att han var synsk, och att han såg på min aura att jag hade ont i ryggen. Kanske hade jag problem med njurarna? Jag antar att den tunga axelväskan jag kånkade på fick mig att gå konstigt, så hans diagnos kändes ungefär lika imponerande som om han gått fram till någon med gipsad fot och sagt att han var synsk och kunde se att personen råkat ut för en olycka. Jag gjorde klart för honom att han hade fel och att hos mig fanns inga pengar att hämta, och då stack han.

Vattnet är inte så farligt kallt som jag fått höra, det är tvärtom ganska skönt när det är så hett i luften som det har varit här. Och jag hade nästan glömt hur kul det är att bada i riktiga vågor!

Disneyland

Disneyland ligger bara en halvtimmes bilresa från mitt hem (om man inte åker vilse, vilket vi gjorde). Jag kan ju inte lämna USA utan att ha sett något av det mest amerikanska som finns. Och vad bättre sätt att fira min namnsdag än med sång och dans, svettiga skådisar i Mussekostym och sockerhyperaktiva barn?

Disneyland har öppet från tidig morgon till midnatt. De kör dessutom ett trevligt och smidigt koncept, som Gröna Lund gott kan ta efter: Man betalar inträde, sen är alla attraktioner gratis.

Själva parken är inte så stor som jag trott (vill man se ett gigantiskt Disneykomplex ska man åka till Florida), och de har delat upp den i en äventyrsdel och en temadel. Vill man besöka båda får man betala två inträden. Vi höll oss i temadelen, och den räckte gott och väl för en dag.

Attraktionerna skiljer sig åt i kvalitet. Nedan följer en liten recension av dem som jag tyckte var värda att nämna.



ATTRAKTIONERNA

Honey, I shrunk the audience
Mitt livs första 3D-bio. Av namnet kan man misstänka att manus kommer att bli ganska töntigt (särskilt om man sett "Honey, I shrunk the ..."-filmerna). Det blir det också, men det gör inget. 3D-effekten är chockerande, fruktansvärt verklig. Jag hade lite halvt väntat mig att man skulle få såna där rödgröna 3D-glasögon som man får i Cornflakespaketen och att effekten skulle bli ungefär som att titta på en hologramtavla. Istället fick jag se en livs levande man, en decimeter lång, flyga omkring på sin lilla svävare ett par centimeter från mitt ansikte. Den verklighetstrogna bilden fick hela publiken att dra efter andan. Han smet iväg och kraschade in i ett fönster, glassplittret flög rakt mot våra ögon och fick alla i publiken att ducka. Riktigt obehagligt var det när en hotfull figur på bioduken siktade rakt på en med en laser. Det kom också en gigantisk orm och högg efter en. Det hade varit riktigt läskigt om ormen hade varit snyggare animerad.

Efter att ha gått en antal kurser i Rörlig bild och läst allt om hur 3D-bio fungerar är det kul att faktiskt ha upplevt det i verkligheten också.

The World of Tomorrow
Det här var något slags utställning med morgondagens spännande teknik. Jag hade mina onda föraningar om att tekniken varken skulle vara särskilt ny eller spännande, och farhågorna besannades. Utställningen var en guidad tur som leddes av en videoinspelning av en hyperaktiv robot, som berättade att "Morgondagens färdmedel kommer att vara DUBBELT så effektiva, snabba och roliga!! Presenteras i samarbete med Honda". När filmen var slut hade golvet vi stod på rullat in i nåt slags spelhall, och den första "nya spännande" uppfinning vi fick se var en Segway. Såna kan man hyra hemma i mitt kvarter och rulla omkring på för en femtilapp.

Resten av rummet utgjordes av pekskärmar med olika spel och pussel på (samt den obligatoriska datorn som har kraschat och som står och visar en blå windowsskärm), och lite reklamskyltar för Honda. Vi gick upp en våning. Där kunde man hitta en stor motionscykel som man kunde cykla på, medan en skärm visade en 3D-modell av ett skelett som cyklade synkroniserat med en. Jag vet inte om det skulle demonstrera datoranimering eller röntgenstrålar, men inget av det är ju särskilt nytt. Det fanns också en monter där man kunde göra en fejkad PET-scanning av sin hjärna. Det var dock pinsamt uppenbart att det bara var en sparad bild som visades på skärmen.

På tal om sponsrade attraktioner (d.v.s. illa dold smygreklam) så fanns också en attraktion som hette Autopia, presented by Exxon. Den gick jag inte i närheten av, av ren princip. Men jag såg på avstånd att den var precis som Radiobilarna här hemma.

Två nya attraktioner som är fruktansvärt skickligt bygga är Indiana Jones och Pirates of the Carribean. Dockorna som rör sig ser ut som levande människor (även om vissa är lite karikerade). I Indiana Jones-turen tror man dessutom på allvar att man ska bli överkörd av ett gigantiskt stenklot, men man räddas i sista sekund genom att vagnen dyker ner i marken istället. Illusionen är fruktansvärt välgjord, jag är fortfarande osäker på om stenbumlingen var ett fysiskt objekt eller bara en projektion.

Som kontrast till de nyare och mer sofistikerade attraktionerna har vi den gamla klassikern It's A Small World After All. Det märks att den har några år på nacken. Dockorna rör sig stelt och försöker inte se ut som något annat än dockor (vilket väl i och för sig hör lite till den gulliga stilen). Sången It's A Small World After All tjatas igenom hela åkturen och sitter sedan envist fast i huvudet när man går ut därifrån.


Den här husfasaden skulle lätt kunna vara ett hotell i Las Vegas.



Själva turen föreställer en färd genom olika länders landskap och kulturer. Jag försökte ta en bild av Sverige, men det blev inte så bra:


Notera älgarna uppe på bergen.

Säsongens stora nyhet, som det följaktligen var längst kö till, var Finding Nemo. Två och en halv timme fick vi köa i hettan för att komma fram. Men så fick man ju också åka u-båt:



För den som inte har lust att köa i två timmar kan jag ge en exklusiv smygtitt på vad man fick se:








Efter sådär en 20-30 meter åkte man in i en grotta, och då var det inte så kul längre. Det bestod nämligen mest av videoklipp på skärmar. R, som inte sett filmen, tyckte att det var otroligt skickligt gjort och undrade hur de hade fått till en sån 3D-effekt på Nemo. Jag har däremot sett filmen och vet att den är ruskigt snyggt animerad, och jag såg ingen skillnad på det man sett på TV och det man såg från u-båtsfönstret. Jag tycker att de fuskade lite väl mycket.

De delar av parken som inte är attraktioner är affärer som kränger Disneyprylar. Det fanns t.ex. en hel affär som bara sålde prinsessklänningar:



På samma ställe kunde man också stå i en mycket lång kö för att få träffa "en riktig prinsessa". Småflickorna i kön såg mycket förväntansfulla ut, deras föräldrar något mattare.



PARADEN

Två gånger om dagen marscherar Disneyparaden längs med parkens huvudgata. Här sitter folk och väntar på att paraden ska börja.



Vi slog oss också ner på trottoaren. Asfalten var så het att man brände rumpan.

Paraden är full av dans och medryckande musik. Skådisarna håller noggrant sina leenden på plats i varje sekund. Någon, jag har glömt vem, har berättat för mig att alla som är med i paraden (och alla som går runt i Mussekostym och klappar barn) är professionella skådisar som hoppas bli upptäckta i Hollywood. Det förvånar mig inte, för såna tycks det gå tretton på dussinet här i Kalifornien.













FYRVERKERIERNA

Klockan halv tio är det fyrverkerier. Varje kväll, året runt. Jag kan inte riktigt beskriva det med ord, så jag filmade det hela istället. Det var första gången jag sett fyrverkerier till musik och berättarröst. Återigen har amerikanerna visat att de är störst, bäst och vackrast.

Jag fick knappt med hälften av allt, och min stackars överväldigade mobilkamera gör förstås inte det hela rättvisa, men ändå. Jag har svårt att plocka ut en favorit bland videoklippen, så jag lägger upp ett gäng:

Inledningen. Det är Tinkerbell som flyger omkring som en vit prick.


Galet knas. Nej, det är inte fel på bilden, slottet växlade färg på det där sättet!


Indiana Jones-tema


Mera galet knas. Lägg märke till de avancerade formerna: kuben i början och de glada ansiktena i slutet.


Star Wars-tema


Avslutning. Här är Tinkerbell ute och flyger igen. Varning för halvrisigt ljud!




Efter fyrverkerierna blev det massvandring mot utgången. Så här såg det ut i alla riktningar:



Folksamlingen är fullkomligt livsfarlig om det skulle hända någonting. Som tur var gjorde det inte det.

Efter den här dagen var vi så trötta att vi höll på att somna i bilen. Tyvärr åkte vi vilse också på vägen hem, så det tog sin lilla stund att komma hem. Men väl hemma störtade jag i säng och sov som ett barn.

Roadtrip

Jaja, tjaaat.

Jag har äntligen kommit mig för att lägga upp bilder och reskarta från roadtrippen.

Ställena vi besökte kan ses här:

Reskarta

Bilder finns här (15-21 juni):

Bilder

Edit: Nu funkar kartans bilder även i Internet Explorer, för alla er sunkbullar där ute.

 

Jaa, de där amerikanarna, de har tänkt på allt

USA är drive-through-tjänsternas hemland. Ni trodde väl inte att det bara gällde snabbmat?



Överlag ska alla tjänster vara snabba. Sett tvärs över gatan från polisstationen:


En lukrativ bransch. Eller kanske inte, av deras lokaler att döma. Måhända är det ingen bra idé att låna ut pengar till brottslingar?

Apropå skurkar: Jag älskar ID-tjuvens boviga utseende på den här affischen. Och det faktum att han försöker klistra sitt eget foto på en kvinnas ID-kort.


Båda de här skyltarna känns rätt exotiska. Eller ja, alla tre egentligen. Men jag måste applådera initiativet att förbjuda både raggare och fjortisar.



Jag har hört att sylt och annan söt gegga är dåligt för tänderna. Vilken tur att Nestlé kom på att man kan neutralisera den dåliga effekten genom att berika sylten med kalcium, så att man kan påstå att den är bra för tänderna istället.


(Ursäkta dålig skärpa. Min mobilkamera har ingen fokusinställning.)

Halva problemet avklarat!

Jag lät mig nedslås av motgångarna, men bara för en kväll. Nästa dag var jag igång och letade igen. Och minsann, ringde inte ägaren till Drömbil 2 upp mig!

Det är en Toyota från -83, smogkollad och klar, inget trassel. VIN-numret (Vehicle Identification Number, en behändig grej att ha vid bilköp) visade inga tidigare olyckor eller andra problem. Här är en bild på skönheten:



Det blir på sätt och vis rätt skönt att slippa t-banan. Man vet aldrig vem man hamnar bredvid. Folk är framfusiga. Folk luktar sprit. Nu har jag bara det här att oroa mig för.

PS. Jag vill tacka alla som hjälpt mig genom att försöka låna ut pengar med mer eller mindre lyckat resultat. Tack också för allt moraliskt stöd!