En dos Sverige

Efter att ha suttit hela dagen i labbet med huvudvärk och försökt ljuga ihop en projektplan, medan mina kära labbkollegor spelade dålig fransk rap, så var det dags att åka hem mitt i den värsta rusningstrafiken. Tänk er en åttafilig motorväg som sträcker sig bort till horisonten, och där trafiken står stilla så långt ögat når. Lägg sedan till stekande sol och en gammal Volvo utan luftkonditionering, så förstår ni hur hopplöst läget kändes. Som tur är finns en liten skyddad oas vid sidan av motorvägen, dit man kan fly i händelse av akut trafikstockning - IKEA!

När trafiken är som värst brukar S köra av vid IKEA-avfarten och ta en fika tills det lugnat ner sig, och så bestämde vi oss för att göra nu. Jag har faktiskt velat besöka det stället ett tag nu, för att få uppleva nånting som känns bekant för en gångs skull. Och det visade sig mycket riktigt att IKEA kan man lita på. Möblerna hade till och med samma fåniga svenska namn som hemma. Och man kunde köpa lingonsylt, kexchoklad och Ahlgrens bilar. Vi slog oss ned i restaurangen och åt en tallrik mediokra köttbullar medan trafiken rusade på där utanför.

På väg tillbaka till motorvägens påfart skrattade S till och utbrast:
- Vad i helvete är det där?
Det var en mycket solbränd dam i medelåldern som kom cyklade på nån sorts trampbil, som hon låg liksom bakåtlutad i. Trampbilen var chockrosa, och hon matchade med lika chockrosa trikåer och en knähund i "baksätet" som också den var klädd i en rosa jacka. Både hon och hunden bar solglasögon. Hela spektaklet kom obekymrat farande på bilvägen, som vilket fordon som helst. Jag kastade mig efter min kamera, men när jag fiskat fram den var hon försvunnen.

Jaha, så var man tillbaka i Amerikana igen, och det med besked.

Svarta faran

Metaetnografi

Jag har ju sagt att folk här har pluggat mycket etnografi, d.v.s. konsten att sitta och titta på folk? Idag kom en grupp yngre studenter som går etnografikursen och som skulle titta på oss när vi jobbade i det nya labbet. (Har jag sagt att labbet är ganska soft förresten? Det har en myshörna, en projektor och en wii. Och en egen blogg.) And so the observers have become the observees. Jag tyckte lite synd om de stackars studenterna, för tråkigare uppgift får man leta efter. Alla vi som skulle studeras satt med hörlurar på framför våra egna datorer och rörde oss inte ur fläcken på hela dan. Ändå lyckades de flitiga studenterna tydligen observera en hel del, för deras pennor rasslade oavbrutet mot anteckningsblocken. Till sist var det bara jag kvar i labbet, och tre som satt och tittade och antecknade vad jag gjorde. Det var lite obehagligt.

Efter att ha plöjt några av artiklarna som Professorn gav mig kan jag konstatera att det inte bara är de som bygger häftiga men värdelösa bippilibopgrejer som flummar. Teoretiker är ingalunda immuna mot flum. Två forskare vars rapport jag läst berättar entusiastiskt om ett teoretiskt ramverk de uppfunnit, som kan användas för att analysera komplexa system som hanterar känslig information. Analysen ska förhindra att uppgifter som borde vara hemliga läcker ut i offentligheten på grund av någon brist i systemet. So far so good. De beskriver ett användningsfall på ett sjukhus där de, genom att ställa upp en avancerad matris och rita grafer och se var olika linjer korsar varandra, kommer fram till.... att man inte ska låta en lista med telefonnummer hänga framme i väntrummet om man inte vill att patienterna ska ringa hem till personalen. Vi tackar för den revolutionerande insikten, vad hade vi gjort utan ert teoretiska system?

Pannkakor i Hollywood

Idag käkade vi pannkakor på ett litet café på Sunset Boulevard. Hollywood ser ut som vilken stadsdel som helst, med sunkiga vandrarhem och strippklubbar. Jag vet inte vad jag hade väntat mig istället, kanske att hela stadsdelen skulle bestå av filmstudior och lyxiga fantasivillor.

Det fanns dock en anledning till att vi var där på en tisdag - på helgerna är stället fullt med människor som vill bli "upptäckta". Då kan man tydligen få se folk som bara står på gatan i sina bästa kläder och med ett manus i handen och väntar på att någon talangscout ska gå förbi. Det låter sorgligt men också lite intressant, så nu har jag blivit lovad att vi ska åka dit någon helg också.

Pannkakorna var väldigt amerikanska - det vill säga söta, överdådigt stora och väldigt goda. Jag var väldigt kaxig i början, men trots att jag var hungrig som en varg orkade jag bara en pannkaka av tre. Jag fick be om en doggybag, för första gången i mitt liv.



Senare under dagen hann vi även besöka ett ställe där man fick en icecream sandwich för $1,25. En icecream sandwich består av två kakor av valfri smak, mellan vilka man lägger en klick glass av valfri smak. Jag har nu fått en dos socker som jag kan leva på i en vecka.


Sen blev det en liten tur till Westwood, området i närheten av UCI:s systerskola UCLA. Där fick jag lära mig att "Boba" är en populär dryck på caféerna. Det är nån sorts te med konstiga gelékulor i. Jag var skeptisk och smakade inte. Mest för att jag inte gillar te.



Efter de kulinariska utsvävningarna fick jag se Beverly Hills (eller var det Melrose Place?) med Rodeo Drive, den stora snobbgatan. Det blev dock inga bilder därifrån.

Ytterligare en sak jag fick se idag var min bil! Det är en silverfärgad Volvo DL från -85. Det finns dock en hake. Den kommer att kräva reparationer för minst $1000 om den ska gå att köra, vilket är ganska precis på gränsen till att det inte ska vara värt att köpa en annan bil istället. Det var alltså lite för bra för att vara sant...

Den behöver en ny "engine head", enligt J:s pappa. Den går att köra, men ryker som fasen. Den som har nåt vettigt råd att ge får gärna kontakta mig...

Borjar komma igång

Argh, jag kan inte koncentrera mig på min läsning när min hyresvärd spelar sin Hare Krishna-musik. Hon kör den varje morgon och kväll när hon gör sin yoga. Jaja, jag får väl blogga lite istället.

Efter två veckor på UCI kan jag konstatera att forskningstraditionen här verkar skilja sig från den på KTH. Även om folk är ingenjörer i botten verkar de ha ett mer socialantropologiskt och teoretiskt perspektiv än vad jag är van vid. Ett projekt här kan bestå av en uppsats där man bygger olika filosofiska ramverk eller argumenterar för varför ett synsätt är bättre än ett annat. Eftersom jag kommer från en naturvetenskaplig bakgrund där allt ska vara falsifierbart, mätas i formella experiment och ställas upp i fina tabeller, känner jag mig lite som en fisk på land. Det blir inte bättre av att alla studenter på labbet utom jag är doktorander, har publicerats i tidskrifter, ska tala på CHI om några veckor, och verkar hur självsäkra och erfarna som helst. Men det är en inspirerande miljö, helt klart.

Just nu ägnar jag mig åt att läsa alla artiklar som Professorn lassat på mig (och som går i precis den stil som jag just beskrev) samt att sätta mig in i den grafikmotor som genererar 3D-världen som man ser när man tittar i periskopet. Grafikmotorn är ett open source-projekt som bland annat använts av det svenska spelföretaget Jadestone. Den verkar hyfsat kraftfull, kolla videon nedan:

Det hela är kul och intressant, men jag tänker inte lägga fokus på grafiken, och själva periskopet tänker jag smyga undan helt, förhoppningsvis utan att såra någons känslor. Professorn tycker att jag ska studera flödet av människor eller trafik genom ett område, och jag tror nog att man kan hitta intressanta grejer där. Jag har egentligen inget emot teoretiskt "flum" (för övrigt ett ord som folk har alldeles för lätt att häva ur sig så fort man inte bygger nånting), det jag vill komma ifrån är flum av typen "Jag byggde den här blinkande grejen och den... öh... piper när den träffar på något som har bluetooth".

Så min uppgift blir alltså något annorlunda än en typisk användbarhetsutvärdering. Jag antar utmaningen.

Songkran

Idag fick jag en första försmak av LA. Det var bullrigt och skitigt, och att sitta fast i en bilkö med ryggen fastklistrad av svett mot sätet var inte så glamouröst som jag trott. Men lite.

Vi åkte till ett av LA:s många asiatiska områden för att fira thailändskt nyår. A, en på labbet, är halvthai så hon har koll. Man firar genom att äta massor av billig mat och kasta vattenballonger på varandra. Och sjunga karaoke.

Festområdet såg ut ungefär som Ockelbos marknad, fast med asiater. Jag var nog den enda blondinen där inne. Till attraktionerna hörde stora karaokescener (naturligtvis), nån sorts Miss Thai-tävling, och buddhisttemplen som man kunde lägga blommor i. A varnade noggrant oss tjejer för att råka stöta ihop med någon av de orangeklädda munkar som strövade omkring inne på festområdet. De får inte röra vid kvinnor, ens av misstag.

För att alla skulle få chansen att smaka på allt det godaste delade vi upp oss och köpte en massa mat från olika ställen, som vi sen delade på. Det mesta av maten var antingen friterat, fiskigt eller väldigt sött. Det fanns också drickor och efterrätter som såg väldigt suspekta ut:


Tyvärr tog inga matstånd emot riktiga pengar, utan man var tvungen att växla till sig nåt slags poletter. Eftersom jag inte hade nån lust att stå i polettkön en gång till tog jag det säkra före det osäkra och växlade till mig alldeles för många poletter. Sen upptäckte jag att man inte fick växla tillbaka. Vi bytte dem istället mot en hårdare valuta - thaisnacks - som vi tog med hem. Det blev rätt många påsar. Vi ska ha en liten fest ikväll och käka upp allt.

Fler bilder finns, men inte i min kamera. Jag uppdaterar när jag fått de bilder som andra har tagit.

Geeks Unite!

Varför har KTH ingen sån här förening?


Notera var klubbmötena hålls... Elakt men komiskt...

Ser man på

Long Beach har flest manliga singlar i USA.

Andra (nästan lika) roliga fakta:
- Long Beach har USA:s mest etniskt blandade befolkning.
- Irvine har den dyraste hyresnivå i USA som betalas av över 100 000 personer.* Hela OC-området besväras av samma problem. Utmärkt val av resmål, Sanna.
- Irvine har USA:s sjätte lägsta kriminalitet.*
- Det är Social Science Tower på UCI:s campusområde som sprängs i slutet av filmen Apornas planet.
- Blizzard Entertainment, företaget bakom World of Warcraft, håller till på campusområdet. Nån som vill att jag ska hälsa dem nåt?

*Det säger en hel del, om de räknar med såna små skitstäder som Irvine.

Forsta steget avklarat

Idag gick jag till DMV, amerikanska Vägverket, för att skriva teoriprovet för mitt körkort. Long Beach är större än jag trodde. Det tog 2,5 timme att gå dit. Det såg mindre ut på kartan.

Under tiden hann jag se lite mer av staden, och konstatera att den ser ganska likadan ut överallt. Long Beach (och, misstänker jag, alla andra amerikanska städer) har tyvärr inte särskilt spännande arkitektur. Alla hus utom skyskraporna är ungefär jämnhöga, fyrkantiga rätblock. Industri och boende blandas hejvilt. Man kan t.o.m. få se oljepumpar stå och veva inne i någons trädgård.

Jag tar tillbaka det jag sagt tidigare om att man kan gå överallt; det kan man inte. Plötsligt, när man minst anar det, tar trottoaren slut. Och vart är det egentligen meningen att jag ska ta vägen här?


Nåja, väl framme vid DMV fick jag gå igenom en synundersökning. Det såg ut exakt som i Simpsons, där Marges systrar jobbar ni vet. En man bakom en disk med skottsäkert glas bad mig att läsa den understa av några rader bokstäver. Sen fick jag skriva själva teoriprovet. Här är ett smakprov av vad man måste veta för att få köra bil i Kalifornien:

1. När du kör genom ett vägarbetsområde bör du:

a. Sakta ner för att titta på när de jobbar
b. Minska avståndet till bilen framför
c. Köra försiktigt och inte "rubberneck", d.v.s. stanna av nyfikenhet

2. Du måste alltid använda säkerhetsbälte:

a. Såvida inte bilen är tillverkad före 1978
b. Såvida du inte befinner dig i en limousin
c. I en bil som är utrustad med säkerhetsbälte

Och så min personliga favorit:

3. Du närmar dig ett backkrön och kan inte se vägen på andra sidan. Du bör:

a. Stanna vid sidan av vägen och vänta på hjälp från polisen
b. Slå på helljuset och tuta
c. Sakta ner och vara beredd att stanna

Jag kan härmed bekräfta ryktet att det är skrämmande, töntigt enkelt att få körkort i USA. Dessutom är det billigt; för $27 får jag tre försök på teoriprovet och tre på uppkörningen (fast med en extraavgift på $6 för varje nytt försök). Ett annat skrämmande faktum är att man kan ta körkort när man är 16, om man har en underskrift från sina föräldrar.

Annars är det inte så mycket som skiljer de amerikanska trafiklagarna från de svenska. Man får svänga höger mot rött ljus, och det finns fem (5) olika färger på trottoarkanten, som betyder olika saker. Och det är explicit förbjudet, vilket upprepas väldigt ofta i The California Driver Handbook, att stanna och titta på vägarbeten, olyckor och dylikt. Det är även i lag förbjudet att följa efter ett utryckningsfordon som har sirenerna påslagna. Amerikanarna verkar vara ett nyfiket folk.

Nu är jag alltså redo att börja övningsköra! (Här får man inte göra det förrän man har klarat teoriprovet. I gengäld får vem som helst som har ett körkort och är över 18 vara handledare.) Önska mig lycka till. Tar jag mig levande ur det här så kommer jag aldrig mer att noja över att köra bil i Sverige.

Vart tog påsken vagen?

En konstig sak är att påsken inte alls verkar uppmärksammas mycket här. Vi var inte ens lediga under Långfredagen. Varför inte? Amerikanarna är ju bra mycket mer religiösa än vi svenskar, och påsken är väl typ kyrkans absolut största högtid? Det ska ju vara då som Jesus dog och uppstod och visade sig vara oövervinnerlig?
Enligt all logik (förutom att man inte får presenter) borde påsken vara större än julen.

Lite bilder från stranden

Stranden i Long Beach ligger på gångavstånd från mitt hus. Det är svårt att säga exakt hur lång tid det tar att gå dit, för jag gick vilse både på vägen dit och hem. Man ska i alla fall korsa Ocean Boulevard, på första bilden nedan. Den ger förresten en hygglig bild av hur det ser ut på de största gatorna i staden.




Det syns inte på bilderna, men stranden är otroligt långsträckt (man kan nästan se hur den svänger av åt höger). Tyvärr är just den sträcka som är närmast mig inte särskilt lämplig för bad eller surfning, eftersom den är utrustad med vågbrytare sen andra världskriget som gör att inga vågor kommer fram och att föroreningar inte spolas bort ordentligt. Dessutom är det ett stort hamn- och industriområde och har fullt med konstgjorda öar. Dessa öar är inga nöjestillhåll utan används till att pumpa upp olja.

Stranden är dock ett ganska trevligt promenadområde, jag ska prova att gå där i solnedgången nån gång. Och att åka inlines på den långa asfalterade sträckan.

Det har var det sista jag trodde att jag skulle gora i Kalifornien

Idag åkte jag och två från labbet upp till bergen och åkte skidor. Originalplanen var att jag skulle prova på snowboard, men den ändrades snabbt när jag plötsligt kom ihåg att min sjukförsäkring inte täcker ett skit om jag ger mig ut och åker skidor. Man vill inte bryta benet i USA utan sjukförsäkring, så jag höll mig till det som jag behärskar någorlunda.

Vi gick upp kl 06 och körde i två timmar för att komma dit. Utsikten från den slingriga vägen uppe bland bergen liknande inget annat jag sett i mitt liv. Tyvärr fick jag ingen bild med min mobil som gör det hela rättvisa. Den som vill se med egna ögon får komma hit och hälsa på! Stället hette Snow Summit, fast det var faktiskt vägen dit som var det bästa.

Ungefär halvvägs upp blev det så dimmigt (det var en mulen dag) att vi knappt såg fem meter framför bilen. Det var lite läskigt. Men gränsen mellan dimma och klar luft var knivskarp, och plötsligt var vi ute i solen igen.


Vädret där uppe var strålande med temperatur runt 15 grader. Folk åkte skidor i t-shirt, vilket jag aldrig sett förr. Naturligtvis var snön konstgjord.


Så här såg det ut under liften. Det var lite konstigt att åka lift i full skidutrustning utan att se en droppe snö.


För att hindra folk att skräpa ner hade de ställt upp en stor container på ett ställe, som man skulle pricka med sitt skräp från liften. Man utmanades av en stor skylt där det stod "Are you good enough?". Helt genialt. Viss nedskräpning är dock oundviklig; ett träd var fullt med (tjej-)underkläder i alla färger, som en lite barnförbjuden julgran. Troligtvis en följd av att backen håller nattöppet.

Uppe i backen var utsikten spektakulär.


Naturen påminde mer om hemma än resten av Kalifornien, fast tallarna hade gigantiska kottar och det sprang omkring små ekorrar överallt på marken, även i skidspåret.

Jag hann alltså åka skidor innan jag hann bada. Livet är fullt av överraskningar. Jag känner mig dock som om jag legat en hel dag på stranden; jag lyckades bränna mig trots solfaktor 45. Kalifornien + hög höjd (2100 möh vid skidbackens fot) + snö = röd näsa.

Det går att förstora bilderna genom att klicka på dem, men jag har inte orkat skala ner dem till en storlek som passar webbläsaren.

Ofrivilligt namnbyte

Den här dagen har jag mest åkt buss. Jag blev ju tvungen att åka till socialförsäkringskontoret i Mission Viejo eftersom ragatorna i Long Beach vägrade att hjälpa mig. Nåväl, väl framme i Mission Viejo var det inga som helst problem. Jag fick mitt Social Security Number direkt, utan något trassel och de nämnde inte ens någon tvåveckorsregel. Vilket bara bekräftar att Long Beach-kontoret inte vet vad de sysslar med.

En sak komplicerar det hela dock. Processen kommer att ta 4-6 veckor eftersom det är något konstigt med mitt namn, som gör att de olika uppgifter som singlar runt i olika databaser inte stämmer överens med varandra. Vad det är för fel? Jo, enligt alla dokument är mitt första namn Clara, men jag har skrivit under som Susanna. Man kunde ju tro att det inte skulle spela så stor roll i vilken ordning man valt att arrangera sina namn, men det här systemet är visst inte så flexibelt. På universitetets administrationsavdelning rekommenderar de mig nu att jag börjar kalla mig Clara istället. Tack för den, mamma. :P

För att ytterligare spä på identitetskrisen så är "Sanna" inte något naturligt smeknamn på engelska, så alla är lite osäkra på vad de ska kalla mig. Just nu är det Susanna som gäller, men det är ju så långt och formellt. "Suzy" hatar jag, så det får ingen säga.

Vi var ute och käkade i Long Beach ikväll. Det var trevligt, fast amerikanska restauranger verkar ha samma oskick för sig som japanska, nämligen att servera kranvatten i tron att ingen ska märka det. Båda avslöjas av den distinkta smaken av simbassäng.

Justja, jag missade "Happy hour" på labbet idag, på grund av nämnda bussresa. Men det går ju ett nytt tåg varje fredag.

Amerikanska collegestudenter ar verkligen så dar studentikosa

Terminen har just börjat efter spring break, och alla fraternities och sororities är ute och rekryterar. Det finns klubbar för alla upptänkliga etniciteter och trosinriktningar. Här bor man ju dessutom tillsammans med sina föreningsbröder, så föreningarna på UCI tenderar nog att bli ännu mer insnöade än hemma på KTH.

Mera byråkratisk bullshit

Okej, fan. Mitt internationella körkort är värdelöst i Kalifornien. Tydligen gäller det bara om man är turist. Allt det här fick jag veta nyss under en informationsträff for gästforskare. Föreläsaren förklarade mycket pedagogiskt att USA:s kultur är litigatious, vilket betyder att folk är snabba att stämma varandra. Som om vi inte redan visste det. Dessutom är försäkringsbolagen stora giriga blodsugare (inte riktigt hennes egna ord, men nästan), som gör allt för att slippa betala om försäkringstagaren råkar ut för en olycka. Det betyder att om trafikdrulle X kör på mig, och jag kör utan ett lagligt körkort, så kommer trafikdrulle X:s försäkringsbolag med all säkerhet att luska reda på det och skicka en armé av advokater på mig tills jag måste betala skadan, trots att det inte var jag som orsakade olyckan. Kort sagt, föreläsaren lyckades skrämma mig till att lyda lagen. Jag törs inte lita på att jag aldrig kommer att bli inblandad i en olycka.

Karusellen med Social Security Number fortsätter. Nu måste jag åka till ett annat socialförsäkringskontor i en helt annan stad, bara för att personalen på kontoret i Long Beach är retards. På universitetet skakade de bara på huvudet och beklagade. De är tydligen vana vid att socialförsäkringskontoret ställer till problem. Studenten* berättade att när hon ansökte om ett SSN blev det också problem, och när hon ansökte för andra gången blev hon stämplad som terrorist för att de tyckte att det var skumt att hon ansökte två gånger. Detta bådar inte gott. Utan ett SSN kan jag inte göra någonting, som exempelvis bli erkänd som anställd på universitetet. Eller ta körkort.

* Jag tror att jag bara kallar henne S hädanefter. Hon är inte ens student har jag insett, utan typ doktorand eller nåt sånt. Det passar bra, för hennes namn börjar på S och är samma som Sveriges drottnings. För er som undrar varför: Jag vill inte skriva ut folks namn så att de kan googla sig fram till min blogg och se att jag har skrivit om dem, dessutom på ett språk som de inte förstår.

Vinden har vant

Jajävlar. Knappt hade jag hunnit posta det förra inlägget förrän Studenten knackade på dörren och undrade om jag skulle med och titta på film hemma hos några i forskargruppen. Jag hängde med, och de visade sig vara tre tjejer och en kille, alla helamerikanska och exceptionellt intelligenta och roliga. De bjöd på en god middag och bjöd in mig att följa med och spela racketball i helgen. Och - jag kan fortfarande inte fatta det här - en av dem har en extra bil som jag får GRATIS. Allt jag behöver göra är att köpa ett nytt batteri till den, och komma och köra bort den från deras garageuppfart. Det är för bra för att vara sant!

Alla i forskargruppen verkar umgås väldigt mycket med varandra. Vi ska ses under ett seminarium idag. Det här verkar lovande.

(Jag kan fortfarande inte skriva Å, Ä eller Ö i rubriken. Irriterande.)

Saker jag har svårt att vanja mig vid

Av nån anledning kan jag inte skriva ä och ö i rubriken. Aja.

1) Att inte ta av mig skorna inomhus

2) Att inte kunna dricka kranvattnet

3) Engelskan. Jag har faktiskt aldrig varit omgiven av personer med engelska som modersmål förut. De flesta gånger då jag har pratat engelska har varit under gruppdiskussioner i skolan - därför känns det nu lite som att folk bara låtsas, att vi skulle kunna sluta prata engelska när som helst om vi bara ville. Det känns lite "när ska vi sluta med den här leken?".

4) Enheterna. Det är illa nog att behöva hålla reda på hur mycket en dollar är - försök att hålla koll på hur mycket en dollar per oz är. Är det dyrt eller billigt? Vem vet? När ska det här efterblivna landet gå över till metersystemet som resten av världen?

5) Ensamheten. Folk här i huset håller sig för sig själva mer än vad jag trodde. Visserligen har Studenten varit bortrest i två dagar, men ändå. Min enda följeslagare är den lilla katten Velvet, som följer mig vart jag går och sover i min säng. Hon är sju månader gammal och lite hyperaktiv men väldigt gosig. Tyvärr har hon nån sorts katt-aids, enligt Studenten. Jag vet inte vad det betyder.

En lite lustig sak är att man känner igen saker man sett på TV men aldrig i verkligheten. Till exempel runda dörrhandtag och tidningsboxar som man stoppar mynt i. Vägskyltar ser också märkligt bekanta ut. Och alla skitiga bensinmackar. Det mesta häromkring känns främmande men ändå bekant. Som om man gick omkring i en TV-serie.

Campus

Igår fick jag se universitetets campusområde för första gången. Det är byggt i koncentriska cirklar, som ringar på en vattenyta, vilket är praktiskt för om man går vilse är det bara att gå i någon riktning, så hamnar man rätt förr eller senare. Perfekt för mig.

Universitetsområdet har ett eget köpcentrum. Professorn (som är skotte) skämtade ironiskt om att det hör den kaliforniska kulturen till att det måste finnas köpcentrum överallt. Tyvärr säljer köpcentrumet inte praktiska studentprylar, som pennor och kurslitteratur. Jag såg däremot både frisörer och nail shops*. Det beror på att hela området ägs av ett enda företag, the Irvine Company, som har byggt både universitetet och den lilla staden utanför. Enligt dem passar studentprylar inte in i köpcentrumets "image".

Hela universitetsområdet är bara 40 år gammalt och det expanderar snabbt. Det byggs överallt hela tiden. Byggnaden där mitt labb finns är fortfarande full av flyttkartonger och det är bara toaletterna på nedersta våningen (vi sitter på våning 5) som funkar. Men allt är ju nytt och fräscht såklart.

Vi (Professorns forskargrupp) har gruppmöten varje fredag. Det betyder att någon betydelsefull (?) person kommer och håller någon föreläsning eller seminarium, och efteråt är det happy hour med vin och öl. Jag ser fram emot den upplevelsen.

*Edit 5 april: Idag hittade jag till och med elektrolys och "permanent smink", dvs tatueringar. Inne på universitetets område. Det ni!

Allmant strul

Universitetet sa åt mig att jag enligt amerikansk lag måste gå och skaffa ett Social Security Number (ett amerikanskt personnummer) inom 3 dagar. Det är "very important". Idag försökte jag alltså göra det. Döm om min förvåning när tanten på socialförsäkringskontoret vägrar att ta emot min ansökan, eftersom jag har befunnit mig i USA i mindre än 10 arbetsdagar. Jag måste alltså vänta minst två veckor innan jag kan göra något som jag enligt lag måste göra inom tre dagar! När jag försöker förklara min situation för henne blir hon aggressiv (eller snarare beter sig som om jag blivit aggressiv) och skickar mig vidare till nästa tant för att jag ska få höra samma sak av henne. Jag ber nästa tant att ringa till universitetet och förklara, reda ut missförståndet.
- Vi förklarar inte, vi gör som vi blir tillsagda, säger hon barskt.
Service minded minsann. Till sist får jag i alla fall nåt papper med en stämpel på, så nu får jag hoppas att det duger åt universitetet.

CSN vägrar att ge mig några pengar innan jag skickar in en studieförsäkran (I pappersformat. Naturligtvis.) som är underskriven av både mig och universitetet. Denna studieförsäkran har jag inte sett röken av, vilket måste betyda att de skickade hem blanketten till mig efter att jag åkt. Varför vill alla göra livet surt för mig?

En sak har jag i alla fall lyckats med idag: Jag har skaffat amerikanskt telefonnummer. Mitt nya mobilnummer är nu 562 832 7303. Exakt var landskoden (001 såklart) passar in i det hela vet jag inte riktigt. I svenska telefonnummer ersätter man ju den första nollan, här finns ingen första nolla att ersätta. Klura gärna ut det och ring mig.

Framme

Kalifornien fran ovan är en märklig sün. Allt ser sa onaturligt perfekt ut, som en gata med monopolhus. Langa geometriska rader av likadana hus med exakt ett träd utanför varje.

När jag kom ner blev jag dock blixtförälskad i miljön. Det ser ut exakt som jag föreställt mig, med breda gator och palmer. Jag blev hämtad vid flügplatsen av en av Professorns studenter som bor i huset där jag ocksa ska bo, och hon var precis sa trevlig, hjälpsam och lättpratad som jag hoppats.

Att aka pa motorvägen i Los Angeles var ocksa precis som jag föreställt mig. Solsken, sexfiliga motorvägar kantade av palmer, med samakningsfil till vänster.

Vi stannade pa ett snabbköp för att handla lite mat. Utbudet är enormt och förvirrande. Allt är "fat free", men i misstänkt neoniga färger. Mjölk säljs i fula plastflaskor istället för tetrapack. Och ja, jag hittade "spray cheese". Jag köpte inte.

Sen kom vi fram till huset där jag ska bo. Det är mücket stort och knarrigt, tomt pa möbler och med mörka träpaneler överallt. Det luktar av nagon märklig krüdda eller ett träslag jag inte kan placera. Vi studenter haller mest till pa övervaningen där vi har bord, balkong och tv-rum. När jag fick se mitt rum höll mina ögon pa att trilla ur skallen. Jag har egen balkong, en enorm garderob, tjocka mattor och en stor prinsessäng med en liten svart katt som ligger och snusar i den. Mitt eget privata badrum är ungefär lika stort som mitt badrum och min hall i Stockholm tillsammans, och även det har mörk träpanel och ett badkar med lejonfötter. Och bäst av allt, hela huset har tradlöst Internet. Just nu sitter jag och surfar pa Studentens gamla laptop. Hon är fran Österrike, därav det tüska tangentbordet.

Nä, nu är jag trött. Jag har varit vaken i 23 timmar. Det här har bokstavligen varit den längsta dagen i mitt liv - det har ju varit dagsljus under alla 23 timmarna fram till nu. Sa gar det när man flüger västerut.

Imorgon ska jag till Irvine och träffa Professorn. Det blir spännande att se mitt labb. Jag tänker ocksa utforska Long Beach lite närmare. Bilder kommer!

Flügresan

Jag sitter pa en tüsk laptop. Därför saknas tva bokstäver som jag gärna skulle vilja använda, och den här texten ser lite märklig ut. Ska fixa det senare nan gang när jag orkar. Kunde ha varit värre, jag har i alla fall Ä och Ö.

Flüget fran Arlanda var okej, förutom att jag stod och väntade i 40 minuter i fel kö. Det fanns ingen underhallning och snacksen var mackor med den suspekta smaken "old cheese", men det var okej. Tüvärr var planet en timme försenat, vilket käkade upp den stora, trügga marginal jag egentligen skulle ha haft att büta flüg i Schiphol. När vi gick in för landning ropade de ut att alla som skulle büta till plan som gick före 13.05 hade blivit blasta pa sitt nästa flüg. Mitt plan skulle ga 13.15. Jag som hade tänkt strosa runt i godan i ro i tva timmar och fascineras över hur fult holländska är, jag tvingades nu rusa över hela flügplatsen, för naturligtvis lag mitt nästa plan i andra änden. Av en ren slump upptäckte jag att de dessutom passat pa att büta terminal, vilket hindrade mig fran att springa helt fel.

Pa det anslutande flüget förväntade jag mig aktuella biofilmer och tv-spel, som jag blivit lovad av mer erfarna flügare. Men när jag drog ner den lilla luckan i rüggen pa sätet framför var där igenmurat. Ingen tv-skärm. Jag tittade upp, och sag att underhallningen i min avdelning utgjordes av en extremt flimrig 19'' skärm som hängde längst fram i gangen och visade nan sorts holländsk public service-tv. Jag tittade upp igen en gang under färden, och da visade de Scrubs utan textning eller ljud. Tur att man har sett alla avsnitt sa manga ganger att man ända kan handlingen utantill. Lat oss säga att jag nu förstar skillnaden mellan en 5 000 kronors och en 15 000 kronors flügbiljett. Men det gick ingen nöd pa mig, för genom nan magisk varseblivning hade jag fatt ett infall och gatt in pa Pocket Shop pa Arlanda och handlat böcker. Fredrik Lindströms Världens daligaste sprak är för övrigt sadär. Rätt mücket gammal skapmat. Lasermannen är däremot riktigt spännande.

Resan förpestades dock lite av att kvinnan som satt tva säten ifran mig hade dränkt in sig i en tung parfüm, som füllde luften i hela kabinen. Min näsa lückades inte vänja sig under hela resan, utan under alla 11 timmarna satt jag och led lite varje gang det kom ett nütt kväljande doftstrak fran hennes hall. Särskilt plagsamt när det blev varmt i kabinen. Fast det var snällt av henne att, trots bristfällig engelska, gripa in och försvara mig när killen framför mig helt prompt och utan förvarning körde ner sitt rüggstöd i min mat.

Här maste jag dementera alla illasinnade rükten som gar: Jag blev inte alls trakasserad av gränsvakterna eller fick svara pa konstiga eller närgangna fragor. Kontrollerna gick hur snabbt och smidigt som helst. Visserligen blev jag kroppsvisiterad pa Schiphol för första gangen i mitt liv, men det var för att metalldetektorn tjöt eftersom jag inte tagit av mig mitt armbandsur. De kollade inte innehallet i min mobiltelefon, vilket betüder att jag slangt bort hela min mp3-samling helt i onödan. De kollade inte ens mina papper (förutom passet da) förrän jag var framme i Los Angeles. Vilket i och för sig är riktigt ondskefullt; lata mig resa hela vägen, för att sen skicka tillbaka mig om nat är fel? Den som hittade pa det maste ha varit en sadist av stora matt.

Hej så länge

Folk säger att jag måste njuta av min sista dag i Sverige. Jag tycker att det är ett feltänk. Jag vill ju inte bli för fäst vid det här stället just när jag ska lämna det - alltså har jag ägnat hela förmiddagen åt att ha tråkigt och önska att jag fick komma iväg på lite äventyr istället för att sitta instängd i min trånga lägenhet.

Fast lite sörjer jag ändå det faktum att jag måste åka just när Karlbergsvägen börjar vakna till liv. Det är den bästa årstiden att vara i Stockholm. Särskilt nu när trängselskatten ska komma och göra stadspromenaderna njutbara igen.

Det är vår i stan. Kungsholmsjoggarna har börjat dyka upp igen, och häromdan såg jag en yrvaken geting som kravlade på trottoaren. Jag gjorde mänskligheten en tjänst och stampade på den. Skojar bara, det gjorde jag inte.

Hejdå allihop. Glöm inte bort mig.