Efter att ha suttit hela dagen i labbet med huvudvärk och försökt ljuga ihop en projektplan, medan mina kära labbkollegor spelade dålig fransk rap, så var det dags att åka hem mitt i den värsta rusningstrafiken. Tänk er en åttafilig motorväg som sträcker sig bort till horisonten, och där trafiken står stilla så långt ögat når. Lägg sedan till stekande sol och en gammal Volvo utan luftkonditionering, så förstår ni hur hopplöst läget kändes. Som tur är finns en liten skyddad oas vid sidan av motorvägen, dit man kan fly i händelse av akut trafikstockning - IKEA!
När trafiken är som värst brukar S köra av vid IKEA-avfarten och ta en fika tills det lugnat ner sig, och så bestämde vi oss för att göra nu. Jag har faktiskt velat besöka det stället ett tag nu, för att få uppleva nånting som känns bekant för en gångs skull. Och det visade sig mycket riktigt att IKEA kan man lita på. Möblerna hade till och med samma fåniga svenska namn som hemma. Och man kunde köpa lingonsylt, kexchoklad och Ahlgrens bilar. Vi slog oss ned i restaurangen och åt en tallrik mediokra köttbullar medan trafiken rusade på där utanför.
På väg tillbaka till motorvägens påfart skrattade S till och utbrast:
- Vad i helvete är det där?
Det var en mycket solbränd dam i medelåldern som kom cyklade på nån sorts trampbil, som hon låg liksom bakåtlutad i. Trampbilen var chockrosa, och hon matchade med lika chockrosa trikåer och en knähund i "baksätet" som också den var klädd i en rosa jacka. Både hon och hunden bar solglasögon. Hela spektaklet kom obekymrat farande på bilvägen, som vilket fordon som helst. Jag kastade mig efter min kamera, men när jag fiskat fram den var hon försvunnen.
Jaha, så var man tillbaka i Amerikana igen, och det med besked.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar