Amerikansk TV är inte så mycket häftigare än svensk. Visst finns det fler kanaler än man orkar kolla på, men anledningen till att man inte orkar kolla på dem är oftast att de är så förbannat trista. Såpor och lokalväder för hela slanten. De roligaste serierna är de som man känner igen hemifrån, med undantag av the Daily Show och the Colbert Report. Varför visas inte de programmen i Sverige förresten? De skulle bli omåttligt populära bland fåfängt låtsasmedvetna, Bushfientliga ungdomar som jag själv. Och Fox News visas ju redan i TV8 trots att ingen i Sverige gillar Fox News.
Amerikansk TV har lika många reklampauser som jag befarat - och nu när reklamen kommer in på sitt rätta ställe märker man pinsamt tydligt hur vissa serier *host* Lost *hosthost* är uppbyggda för att vara som mest spännande precis innan reklampausen. Att skriva en TV-serie är tydligen som att göra en tidning: Först placerar man ut reklamen, och därefter fyller man luckorna med innehåll. (Ja, det är så man gör tidningar. Trist va?)
I själva reklamen märker man återigen den där litigatious-kulturen. Alla reklamfilmer för läkemedel (och sådana finns det en hel del) måste nämligen berätta om läkemedlets vanligaste biverkningar. De löser det genom att låta människorna i reklamfilmen fortsätta att le sina strålande leenden och hoppa hopprep eller baka bröd, medan speakerrösten hetsigt hasplar ut sig sitt vanliga-biverkningar-är-huvudvärk-magont-yrsel-diarré. Man kan undra om inte läkemedelsföretagen går back på att köra TV-reklam, eftersom de tvingas annonsera ut alla sina obehagliga biverkningar på bästa sändningstid.
Jag såg också en bilreklam, med den obligatoriska texten "Professional driver on closed course. Do not attempt" nere i hörnet. Det roliga var att föraren inte gjorde några trick, han körde bara på vägen som vanligt. Hur ska jag kunna ta körkort om jag inte får göra det han gjorde?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar