Undrar vad Gartner skulle säga om detta

Jag har just börjat komma igång med mitt nya projekt, och jag kan bara nöjt konstatera att det verkar ligga rätt i tiden. Jag fick idén till projektet när jag fascinerades över hur besatta alla i min närhet (här i USA alltså) tycks ha blivit av den överhajpade 3D-världen Second Life. Plötsligt ska allt och alla finnas i Second Life. Vi har t.ex. en kopia av vår labbyggnad. IBM har en hel ö, och de håller stora personalmöten i Second Life. Lärare här på universitetet har hållit lektioner i Second Life.

Second Life är alltså en 3D-värld som finns på Internet, där man går omkring och chattar med folk, eller bygger olika saker. Dessa saker kan man sedan sälja, dyrt om man är duktig. Affärer i Second Life är big business, och det finns folk som försörjer sig helt på att bygga saker eller sälja virtuella landområden. Nu snackar vi alltså riktiga pengar, i den verkliga världen.

Den senaste bekräftelsen på Second Lifes (över-)hajpning kom med dagens smått komiska nyhet. Sverige har, som första land i världen, öppnat en ambassad i Second Life. Den invigdes idag av självaste Carl Bildt, med pompa och ståt i både den verkliga världen (Carl Bildt befann sig fysiskt framför en dator på Svenska Institutet) och i Second Life.


Virtuell Bildt.

Jag tipsade en kompis, som loggade in på Sveriges ambassad i Second Life och snokade runt lite. Själva stället, en kopia av Sveriges riktiga ambassad i Washington, var riktigt tjusigt byggt. Men intrycket drogs ned lite av att herr ambassadören själv stod och sov i en trappa:


Sömnig ambassadör.

Så kan det gå om man tar en liten paus från tangentbordet.

Nu får vi se om detta är framtiden. Kanske kommer alla länder så småningom att öppna ambassader i Second Life? Kanske kommer det räcka med att man går dit istället för till den riktiga ambassaden? Det hade i varje fall besparat mig en hel del möda.

Ja, kanske kommer resor att bli helt överflödiga i framtiden? Varför skita ner miljön med flygresor när man kan besöka Amerika hemifrån sitt eget vardagsrum? Möjligheterna är oändliga.


The Hype Curve

Frustration

Jag är förbannad på Nordea. Det har ingenting med USA att göra. Som en ursäkt för att få skriva om det ändå (jag behöver vräka ur mig lite galla) så väljer jag vinkeln "Välj inte Nordea om du ska åka utomlands".

Till en början tyckte jag mest synd om Nordea för att de är så hårt ansatta av blufförsök. Det är den naturliga konsekvensen av att vara den största banken i Sverige. Naturligtvis ökar chansen att någon stackars kund nappar på ens phishingförsök, om bluffmailen går ut till många kunder. I början tyckte jag också att det kunde vara lite underhållande att få mail* där det stod:

"Bäste kund!

För Nordea har sommar 2006 blivit en av de mest fulla med illegala operationer. På grund av det förklarar Nordea nästa månad för månaden av fraudkamp... "

Men nu är det inte roligt längre. Den 15 maj fick jag ett email från min mor om att Nordea tänkte spärra mitt bankomatkort, för att kortnummer och kod kommit i orätta händer. Nordea lovade att skicka ett nytt kort innan den 24. Jag tog det hela med ro. De har nio dagar på sig, tänkte jag. Vad kan gå fel?
   Någonstans i bakhuvudet anade jag ändå oråd, så jag passade på att ta ut en summa pengar innan kortet spärrades. Jag tog i i överkant, så att jag skulle ha så att jag klarade mig om kortet dröjde. Jag har trots allt tampats med svensk byråkrati förut.

Kortet dröjde. Och dröjde. Pengarna jag hämtat ut tog slut. Efter att både jag och min mor ringt till Nordea och tjatat fick vi veta att de hade ignorerat alla instruktioner och skickat kortet till Stockholm, där varken jag eller mor kunde komma åt det. När hon ringde och vänligen påpekade detta för dem skickade de ett nytt kort hem till henne istället. Detta skickade hon sedan till mig med post, men det tycks ha fastnat någonstans på vägen. Enligt Nordea måste kortet skickas till svenska konsulatet, det kan inte skickas direkt hem till mig. Mamma tyckte att jag skulle ringa Nordea själv och reda ut det hela.
   Jag ringde, och möttes av en förvånad tjej som inte aaalls hade koll på att jag befann mig i USA. De hade ingen amerikansk adress till mig. De kunde genast skicka ett nytt bankomatkort med post, som jag skulle få hem i brevlådan. Konsulatet? Neej, det behövdes inte, USA:s postväsende är så pålitligt och bra.

Det här med att få olika svar beroende på vem man frågar börjar bli obehagligt bekant. Jag har en känsla av att det här nya kortet inte heller kommer att dyka upp.

Hittills har Nordeas strul kostat mig:

Försenad hyra

Jag kan bara äta makaroner och ris

Jag har missat den helg då jag tänkte köpa bil inför en kommande roadtrip. Det börjar bli jävligt bråttom om jag ska hinna ta körkort också.

Jag fick stå och förnedra mig vid disken på gymmet och förklara varför jag inte kan betala månadens räkning, som ska dras automatiskt från mitt (numera spärrade) VISA-kort

Den där sista punkten är nästan det som gör mig argast (kanske för att det hände alldeles nyss). Killen bakom disken såg förstående ut och gav mig numret till sin chef. Det syntes att han inte trodde mig.
- Jag har pengar, men jag kommer inte åt dem, sa jag patetiskt, och han nickade medkännande.

Om det funnes någon rättvisa i världen skulle Nordea tvingas skicka hit en representant med jetflyg, som skulle få stå där och förnedra sig i mitt ställe.
- Men hon har pengar, det är bara det att vi inte har lyckats betala ut dem till henne!

----
* De mailen går ju förstås ut till slumpmässiga epostadresser, inte bara till Nordeakunder. Jag kan alltså byta bank och ändå få fortsätta att ta del av det roliga. I win.

Laguna Beach

Igår fick jag återigen bekräftat att Laguna Beach är en av mina favoritplatser.


Bussresan dit var inte så dum den heller, man åker längs med stranden förbi Huntington och Newport. Bussklientelet får man stå ut med. En mycket gammal dam klädd i scarf, solglasögon och med röda naglar fick mig ett tag att undra om hon var en avdankad filmstjärna, så mån hon var om att inte bli sedd åkandes buss. Hon satt och gömde sitt ansikte bakom handväskan under hela den timslånga resan. Det måste ha varit jobbigt för armen.

Apropå det så läste jag i en rapport nånstans att bussåkarna här i OC skäms väldigt mycket för att de åker buss, och inte för sitt liv vill identifiera sig som bussåkare. De skyller alltid på något, typ "Min bil är på lagning", eller "Jag ska bara ta körkort först". Folk här identifierar sig med sin bil.

Och det kan man säga, att det enda Laguna Beach saknar är trottoarer. Att ströva omkring till fots bland husen uppe på kullarna är trevligt men fullkomligt livsfarligt. Och hit flyttar folk med sina barn?


(Gatan på bilden hör till undantagen, här kan man faktiskt se spåret av en liten trottoarkant på hussidan.)


Laguna Beach har en liten "stadskärna" med turistshoppar och restauranger, som ligger ett stenkast från stranden. Den allmänna klädkoden på gatan är strandshorts och färgglad skjorta. Kan man bli annat än glad av det här stället?

Över 200 kanaler, och ingenting att titta på

Amerikansk TV är inte så mycket häftigare än svensk. Visst finns det fler kanaler än man orkar kolla på, men anledningen till att man inte orkar kolla på dem är oftast att de är så förbannat trista. Såpor och lokalväder för hela slanten. De roligaste serierna är de som man känner igen hemifrån, med undantag av the Daily Show och the Colbert Report. Varför visas inte de programmen i Sverige förresten? De skulle bli omåttligt populära bland fåfängt låtsasmedvetna, Bushfientliga ungdomar som jag själv. Och Fox News visas ju redan i TV8 trots att ingen i Sverige gillar Fox News.

Amerikansk TV har lika många reklampauser som jag befarat - och nu när reklamen kommer in på sitt rätta ställe märker man pinsamt tydligt hur vissa serier *host* Lost *hosthost* är uppbyggda för att vara som mest spännande precis innan reklampausen. Att skriva en TV-serie är tydligen som att göra en tidning: Först placerar man ut reklamen, och därefter fyller man luckorna med innehåll. (Ja, det är så man gör tidningar. Trist va?)

I själva reklamen märker man återigen den där litigatious-kulturen. Alla reklamfilmer för läkemedel (och sådana finns det en hel del) måste nämligen berätta om läkemedlets vanligaste biverkningar. De löser det genom att låta människorna i reklamfilmen fortsätta att le sina strålande leenden och hoppa hopprep eller baka bröd, medan speakerrösten hetsigt hasplar ut sig sitt vanliga-biverkningar-är-huvudvärk-magont-yrsel-diarré. Man kan undra om inte läkemedelsföretagen går back på att köra TV-reklam, eftersom de tvingas annonsera ut alla sina obehagliga biverkningar på bästa sändningstid.

Jag såg också en bilreklam, med den obligatoriska texten "Professional driver on closed course. Do not attempt" nere i hörnet. Det roliga var att föraren inte gjorde några trick, han körde bara på vägen som vanligt. Hur ska jag kunna ta körkort om jag inte får göra det han gjorde?

Chinatown

Chinatown är faktiskt inte så mycket att se. Det är några kvarter som ser ut ungefär som resten av Los Angeles, fast med kinesiska skyltar, och så en turistgata:


Och ett litet område som är extremt turistigt:


Resten är småsunkiga restauranger som har lysrörsbelysning som för tankarna till Kebabkungen och som spelar västerländsk popmusik på alldeles för hög volym, eller turistaffärer som säljer bonsaiträd, kitschiga guldprydnader och billiga skor.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta

Hurra! Titta, jag kan skriva Ä i rubriken!

Hursomhelst...

Mitt nya projekt innebär att jag måste ta hjälp av befintliga projekt här på labbet, och som tur är finns det två sådana att tillgå. Problemet är att båda är av den typ som jag kritiserat tidigare: Man bygger ett system av prylar man har liggande, och sen så tittar man vad folk gör med det. Låter användarna "skapa sin egen mening".

Är det bara jag, eller verkar det galet? Jag har försökt fråga vad som är det bakomliggande målet med båda systemen, och i båda fallen har jag fått glidande svar som gått ut på att vi kan observera hur folk interagerar om de får tillgång till just ett sådant system. Inget om vad man letar efter, vad det är man hoppas få se. Resultatet får överraska oss, och förhoppningsvis kommer det att servera oss nya visdomar på silverfat. Om resultatet blir intressant eller användbart? Ja, det kan vi ju inte veta förrän efter att projektet är genomfört, men givetvis kommer vi att skriva en rapport, som kommer att innehålla någon typ av mer eller mindre krystade slutsatser. Troligtvis kommer det inte att stå: "Under de dagar som systemet var igång så observerade vi faktiskt inget särskilt intressant. Folk kom och gick, några stannade och tittade, andra inte. Vi har inget mer att säga om saken." Så betyder det faktum att det skrivs rapporter om allt möjligt att all forskning verkligen är nyttig och lärorik?

Det blir inte bättre av att det här labbet är nära knutet till konstprojekt av olika slag. Har det ingen (för mig) uppenbar användning, så kan man alltid påstå att det är en konstinstallation.

Det som är oroväckande är att alla här är smartare och har längre utbildning än jag. Dessutom har projekten jag nyss nämnde fått rätt mycket cred i erkända kretsar och ett av dem har publicerats i en hyfsat prestigefylld tidskrift. Projekten har sponsrats av stora organisationer eller företag. Allt det här betyder att det tycks existera en djupare mening, som jag är ensam om att inte se. Är jag bara simpel, fantasilös och vulgär som tycker att MDI-forskning enbart ska syfta till att avhjälpa (påtagliga) användbarhetsproblem? Är jag en sån som tycker att allt jag inte förstår är "flum"? Är jag för dum för att se bortom horisonten?

Jag antar att det finns en poäng i att utforska hur människor tänker på ett mer generellt plan. För att samla in en kunskapsbas inför framtiden, kanske. Eller för att tänka utanför ramarna. Men just nu undrar jag: Har något projektförslag vid det här labbet någonsin blivit avvisat?

Galaxer i mina braxer

Idag tog jag en tur in till LA:s shoppingdistrikt. Det var trångt och stökigt, och det var mest samma billiga skit som såldes överallt, men nog var det intressant att strosa omkring och titta. Hela området dominerades av mexare, jag hörde knappt ett ord engelska på hela dagen. De redan trånga trottoarerna var smockfulla med gatuförsäljare som sålde färsk frukt, "shaved ice" (någon sorts slush), eller iPodkopior. I en stekhet gatukorsning stod dessutom en jävel och sålde levande små kaninungar i minimala stålburar som stod staplade ovanpå varandra.

Lokaltrafiken här är sjukt billig. För $3 får man en dagbiljett som tar en runt i hela LA och OC. Bilköp känns inte så akut längre.

På kvällen gick vi på bio, alla vi som bor i huset. Det var en trevlig och social grej, men tyvärr föll valet på Spiderman 3. Den kunde ha haft ett visst underhållningsvärde, om det inte vore för att storyn kom i vägen för specialeffekterna. Alla som känner mig vet att jag har låg tolerans mot sentimentala filmer, och Spiderman 3 var inget annat än en 2,5 timme lång parad av moderliga visdomsord, dissonanta stråkar och Tobey Maguires darrande underläpp. Ja, förutom en oförglömlig sekvens nånstans i mitten där Peter Parker har blivit tillfälligt ond, och jiggar runt på stan som en Hitler med eyeliner. Därefter avlöste filmklyschorna varandra i ett så rasande tempo att min hjärna stängde av sig i rent självförsvar, så under resten av filmen satt jag bara och stirrade på färgerna som rörde sig på bioduken. Disney själv kunde inte ha kittlat min kräkreflex på ett mer utstuderat sätt. Och för övrigt: Måste alla män ha superkrafter och alla kvinnor vara bräckliga offer som snärjer in sig i spindelväv, eller blir kidnappade, eller hamnar längst upp på en rasande byggnad hela tiden? Vakna upp Marvel Enterprises, det är 2007 för i helvete.

Ny hogtid, nya manniskor, nya (?) traditioner

Igår var det som alla vet Cinco de Mayo, dagen då mexarna gav fransoserna pisk i slaget vid Puebla. Dagen till ära var jag bjuden på fest av en svensk tjej som Professorn presenterat mig för via e-post. Jag hade inte träffat henne eller någon annan på festen förut, men det lyckades ändå bli sjukt kul. Förutom mexikansk mat och frozen margaritas i mängder, så vet jag dock inte hur mexikansk festen blev. Vi spelade kubb i flera timmar, det var lite skojigt att ingen annan kände till spelet så att man var tvungen att förklara reglerna. Kubb som är ett så självklart inslag i alla sommarkvällar med grillning.

Senare på kvällen gick vi över till att spela mushroom (det kallades inte så, och de hade utelämnat den viktigaste delen - själva svampbyggandet - men jag lärde dem), fast med lite annorlunda regler. För er som vill ha tips på nya regler:
- Question: Man ställer en fråga till någon, som inte får svara, utan måste ställa en ny fråga till någon annan. Den första som glömmer bort sig och svarar på frågan förlorar.
- Story: Den som tog upp kortet börjar berätta de tre första orden i en historia, sen fyller nästa person på med tre ord, osv
- Rhyme: Person 1 säger ett ord, de efterföljande måste rimma på det
- Category var lite annorlunda, man säger inte vad kategorin är utan de andra måste lista ut det.

Kvällen avslutades med ett mycket intensivt parti foosball och därefter Singstar till gryningen.

Dagen efter (imorse alltså) gick vi och käkade frukost på International House of Pancakes (det här börjar bli lite av en matblogg, känner jag).


Mina upplevelser här i Kalifornien kan alltså hittills sammanfattas i:

- Jag har åkt skidor
- Jag har ätit köttbullar på IKEA
- Jag har spelat kubb
- Jag har sjungit med i Gyllene Tiders "Sommartider" på fest

Nä, nu börjar det bli dags för Disneyland och drive-in-bio.

Allman uppdatering

Detta har hänt:

Jag har dumpat periskopet helt och bytt projekt. Tyvärr har två av två (helt olika) idéer jag haft redan gjorts av samma lilla skituniversitet i Finland. Vad är oddsen?

Jag har hittat två intressanta begagnade bilar och varit nära att köpa dem, men något har alltid gått snett i sista sekund.

Jag har skaffat gymkort. Tack vare att UCI har ett trevligt företagskontrakt med gymmet får jag kraftig rabatt och får tillgång till anläggningar både på campus och hemma i Long Beach, alldeles i närheten av mitt hus. Gymmet har pool och ångbastu. Jag får dela ut gästmedlemskap till inte mindre än tio (10) personer.

Jag upptäckte att alla hårsnoddar som Velvet stjäl, gömmer hon i mitt rum. Jäkla katt att ge mig skulden när saker försvinner.

Jag har sett filmen Helvetica. Japp, det är en film om ett typsnitt. Den var kul och intressant och kan rekommenderas, om den mot förmodan kommer till Sverige.

Samma kväll upptäckte jag Laguna Beach, för det var där filmen visades. Det måste vara en av de vackraste platserna på jorden, en liten stad som ligger inklämd mellan de höga bergen och havet.

Jag är ensam den här veckan eftersom alla utom jag är på CHI i San José och håller föredrag. Men kanske blir det en tripp till San Fransisco i helgen, där de andra ska stanna och festa. Vi får se.