- Två stora killar sitter längst bak och lyssnar på en radio med rapmusik. Så småningom börjar de också sjunga med. En lika stor kille vänder sig om och säger:
- Det är illa nog att ni tvingar oss att lyssna på det där, måste ni sjunga med också?
Varpå de naturligtvis börjar sjunga med för full hals. Jag blev nästan lite imponerad av att de kunde vartenda ord i raptexten. Bussen delas snabbt i två läger: De som skrattar och de som sitter och försöker läsa eller lyssna på egen musik, och som ger killarna onda ögat. Killarna fortsätter att sjunga för full hals i säkert tio minuter. - En man längst bak hänger ut sin arm genom bussfönstret. Busschauffören säger till honom genom högtalaren. Han gör det igen några minuter senare. Busschauffören blir asförbannad och börjar hota honom. Några hållplatser senare kliver busschauffören, som är en ganska androgyn kvinna, ur för att avlösas av en ny busschaufför. Mannen längst bak börjar genast gasta:
- HAHA, är det där en man eller en kvinna?
Busschaffisen hotar honom med stryk och utmanar honom på en fight utanför bussen. Han svarar inte, och den nya busschaffisen stänger dörrarna och kör iväg. Innan mannen kliver av stannar han vid den nye busschauffören för att förklara att han blir upprörd av "alla de där lebbarna på bussarna". - En galen man sitter och pratar för sig själv under hela resan. Vid en hållplats kliver en hemlös kvinna på, uppenbart påverkad. Hon råkar kliva på en ballong som av någon anledning ligger lös på golvet. Ballongen smäller och en unge börjar skrika. Mannen som suttit och pratat för sig själv gastar:
- Du är en skam för alla hemlösa!
Hon går fram till honom och säger:
- Vad sa du?
Stämningen på bussen blir lite tryckt, men det svalnar så småningom. - En mexikansk familj bestående av mamma, pappa och femårig dotter kliver på. Pappan drar ett busskort. Det tjuter "ogiltigt". Han försöker igen. Fortfarande ogiltigt. Till sist går de helt enkelt in i bussen och slår sig ner. Busschauffören ropar åt dem att betala eller gå av. Några av passagerarna stämmer in. Familjen rör sig inte ur fläcken. Till sist stänger busschauffören igen dörrarna och kör vidare. En vit man med bakvänd basebollkeps och ett brett flin som sitter på sätet framför mig skrattar och klappar händerna:
- Han (chaffisen) kommer att ringa polisen! Jag lovar, han kommer att ringa polisen!
Mycket riktigt, ett par hållplatser senare kliver en biffig konstapel på och ber familjen att kliva ur bussen. Bussens dörrar stängs så vi hör inte vad de säger där utanför, men han viftar med ett par handbojor och alla på bussen stirrar så ögonen håller på att trilla ur skallen. Bussen åker vidare innan vi hinner se hur det slutar. - Det här hände kanske inte på buss 60, men väl på dess hållplats.
Det är sent på kvällen, och hållplatsen är full av folk. Plötsligt dyker en man i rullstol upp och svär och skäller på alla. En efter en rullar han fram till folk och skriker att han ska döda dem, för han är med i maffian. Busshållplatsen töms snabbt eftersom folk inte vill bråka med den uppenbart psyksjuke. Men så råkar han på en stor kille i hängbrallor och bakvänd kepa som inte kan låta bli att tjafsa emot. Mannen i rullstol exploderar av ilska och fyrar av en lång svada av ohörbara svordomar. Till sist tröttnar den kaxige killen, hoppar på sin cykel och börjar trampa därifrån. Rullstolsmannen blir ännu argare, och skriker:
- Vad gör du? Kom tillbaka!
Och så börjar han jagar han efter cykeln på sin rullstol. Vi andra var mest lättade att bli av med dem båda.
onsdag 12 september 2007
Små historier från buss 60
Buss 60 är den linje som tar mig mellan hemmet och universitetet. Eller för att vara exakt så är den en av de 2-4 bussar jag måste byta mellan, men den är den enda som inte går att undvika vilken väg man än väljer. Jag har utvecklat ett slags hatkärlek till den. Det är helt klart den mest actionfyllda busslinje jag någonsin frekventerat. Varje dag bjuder på åtminstone en liten överraskning längs med resans gång. Här är ett axplock från den senaste månaden:
tisdag 4 september 2007
Vamos a una otra playa
Stranden i Long Beach har som sagt inga vågor, och vattnet stinker. Det är dessutom alldeles extra fullt av skrikiga ungar. Men det finns duschar och det ligger ju på bekvämt gångavstånd hemifrån.
Stranden i Santa Monica verkar vara ännu ett turisttillhåll. De har till och med klämt in ett helt nöjesfält på piren. Utsikten är fin, över staden och bergen.
Vägen till Malibu är nästan värd resan i sig själv. Man åker på Route 1, Pacific Coast Highway, och på sina håll är det nästan lika dramatiskt som på den berömda delen av sträckan. Det är dock ganska glest mellan badställena, och själva Malibu är en liten håla, i stort sett bara ett utomhusshoppingcenter. Även stranden är mycket mindre än vad jag trott. Den ligger som en liten remsa mellan havet och en liten lagun full av fåglar, och bortom lagunen reser sig bergen. Det enda som stör idyllen är just PCH, som bullrar på avstånd. Vågorna är de högsta jag sett hittills, fast jag vet ju inte om det beror på själva stället eller om det bara var vädret just den dagen. Den största nackdelen med Malibu är att det ligger längst bort, i kombination med att bussarna är notoriskt opålitliga. Det var visserligen Labor Day igår, men kom igen, 3 timmar sen?
Stranden i Santa Monica verkar vara ännu ett turisttillhåll. De har till och med klämt in ett helt nöjesfält på piren. Utsikten är fin, över staden och bergen.
Vägen till Malibu är nästan värd resan i sig själv. Man åker på Route 1, Pacific Coast Highway, och på sina håll är det nästan lika dramatiskt som på den berömda delen av sträckan. Det är dock ganska glest mellan badställena, och själva Malibu är en liten håla, i stort sett bara ett utomhusshoppingcenter. Även stranden är mycket mindre än vad jag trott. Den ligger som en liten remsa mellan havet och en liten lagun full av fåglar, och bortom lagunen reser sig bergen. Det enda som stör idyllen är just PCH, som bullrar på avstånd. Vågorna är de högsta jag sett hittills, fast jag vet ju inte om det beror på själva stället eller om det bara var vädret just den dagen. Den största nackdelen med Malibu är att det ligger längst bort, i kombination med att bussarna är notoriskt opålitliga. Det var visserligen Labor Day igår, men kom igen, 3 timmar sen?
söndag 2 september 2007
Vamos a la playa
Den här veckan fick jag veta att jag som universitetsanställd har rätt att åka buss gratis. Jaja, bättre sent än aldrig. Jag bestämde mig för att fira genom att åka runt och leta efter den bästa stranden i LA/OC. Det finns inga bilder, för jag ville inte ha med mig några värdesaker som t.ex. kameror när jag badade.
Huntington Beach i OC är kanske det urtypiska surfarstället. Här hänger mest surfinginstruktörer och brunbrända tonåringar av olika nationaliteter. Vågorna är höga och stranden är fin, staden lite småtråkig. Fast det beror kanske mest på att jag är lite trött på Huntington Beach sedan jag tillbringat en hel natt där den där ödesdigra gången då jag missade sista nattbussen.
Venice Beach utanför LA verkar vara stället där alla galna freaks man hört talas om håller till. Själva stranden är inte så olik den i Huntington Beach, men innan man nått fram till sanden och vattnet måste man korsa ett långt turiststråk fyllt av allehanda knasigheter. Inom loppet av fem minuter såg jag en man som gick runt och visade upp sin tvehövdade sköldpadda; en man i turban som åkte runt på rullskridskor och spelade elgitarr; en tiggare med den ovanligt ärliga skylten NEED MARIJUANA; en scen med en "freakshow"; en man med mikrofon som gick runt och sålde kokböcker med recept som skulle bota cancer; stora handskrivna plakat med tio bevis för att 9/11 var ett "inside job"; en brandbil med tillhörande brandmän som mest stod och visade upp sig; ett utomhusgym där belgian blue-liknande typer i mössa och solglasögon stod och pumpade vikter i solen, och fler tatuerings- och piercingssalonger än vad jag kunde räkna. Nästan lika vanligt som tatueringssalongerna var olika spågummor och -gubbar. En man kom fram till mig och sa att han var synsk, och att han såg på min aura att jag hade ont i ryggen. Kanske hade jag problem med njurarna? Jag antar att den tunga axelväskan jag kånkade på fick mig att gå konstigt, så hans diagnos kändes ungefär lika imponerande som om han gått fram till någon med gipsad fot och sagt att han var synsk och kunde se att personen råkat ut för en olycka. Jag gjorde klart för honom att han hade fel och att hos mig fanns inga pengar att hämta, och då stack han.
Vattnet är inte så farligt kallt som jag fått höra, det är tvärtom ganska skönt när det är så hett i luften som det har varit här. Och jag hade nästan glömt hur kul det är att bada i riktiga vågor!
Huntington Beach i OC är kanske det urtypiska surfarstället. Här hänger mest surfinginstruktörer och brunbrända tonåringar av olika nationaliteter. Vågorna är höga och stranden är fin, staden lite småtråkig. Fast det beror kanske mest på att jag är lite trött på Huntington Beach sedan jag tillbringat en hel natt där den där ödesdigra gången då jag missade sista nattbussen.
Venice Beach utanför LA verkar vara stället där alla galna freaks man hört talas om håller till. Själva stranden är inte så olik den i Huntington Beach, men innan man nått fram till sanden och vattnet måste man korsa ett långt turiststråk fyllt av allehanda knasigheter. Inom loppet av fem minuter såg jag en man som gick runt och visade upp sin tvehövdade sköldpadda; en man i turban som åkte runt på rullskridskor och spelade elgitarr; en tiggare med den ovanligt ärliga skylten NEED MARIJUANA; en scen med en "freakshow"; en man med mikrofon som gick runt och sålde kokböcker med recept som skulle bota cancer; stora handskrivna plakat med tio bevis för att 9/11 var ett "inside job"; en brandbil med tillhörande brandmän som mest stod och visade upp sig; ett utomhusgym där belgian blue-liknande typer i mössa och solglasögon stod och pumpade vikter i solen, och fler tatuerings- och piercingssalonger än vad jag kunde räkna. Nästan lika vanligt som tatueringssalongerna var olika spågummor och -gubbar. En man kom fram till mig och sa att han var synsk, och att han såg på min aura att jag hade ont i ryggen. Kanske hade jag problem med njurarna? Jag antar att den tunga axelväskan jag kånkade på fick mig att gå konstigt, så hans diagnos kändes ungefär lika imponerande som om han gått fram till någon med gipsad fot och sagt att han var synsk och kunde se att personen råkat ut för en olycka. Jag gjorde klart för honom att han hade fel och att hos mig fanns inga pengar att hämta, och då stack han.
Vattnet är inte så farligt kallt som jag fått höra, det är tvärtom ganska skönt när det är så hett i luften som det har varit här. Och jag hade nästan glömt hur kul det är att bada i riktiga vågor!
söndag 12 augusti 2007
Disneyland
Disneyland ligger bara en halvtimmes bilresa från mitt hem (om man inte åker vilse, vilket vi gjorde). Jag kan ju inte lämna USA utan att ha sett något av det mest amerikanska som finns. Och vad bättre sätt att fira min namnsdag än med sång och dans, svettiga skådisar i Mussekostym och sockerhyperaktiva barn?
Disneyland har öppet från tidig morgon till midnatt. De kör dessutom ett trevligt och smidigt koncept, som Gröna Lund gott kan ta efter: Man betalar inträde, sen är alla attraktioner gratis.
Själva parken är inte så stor som jag trott (vill man se ett gigantiskt Disneykomplex ska man åka till Florida), och de har delat upp den i en äventyrsdel och en temadel. Vill man besöka båda får man betala två inträden. Vi höll oss i temadelen, och den räckte gott och väl för en dag.
Attraktionerna skiljer sig åt i kvalitet. Nedan följer en liten recension av dem som jag tyckte var värda att nämna.
ATTRAKTIONERNA
Honey, I shrunk the audience
Mitt livs första 3D-bio. Av namnet kan man misstänka att manus kommer att bli ganska töntigt (särskilt om man sett "Honey, I shrunk the ..."-filmerna). Det blir det också, men det gör inget. 3D-effekten är chockerande, fruktansvärt verklig. Jag hade lite halvt väntat mig att man skulle få såna där rödgröna 3D-glasögon som man får i Cornflakespaketen och att effekten skulle bli ungefär som att titta på en hologramtavla. Istället fick jag se en livs levande man, en decimeter lång, flyga omkring på sin lilla svävare ett par centimeter från mitt ansikte. Den verklighetstrogna bilden fick hela publiken att dra efter andan. Han smet iväg och kraschade in i ett fönster, glassplittret flög rakt mot våra ögon och fick alla i publiken att ducka. Riktigt obehagligt var det när en hotfull figur på bioduken siktade rakt på en med en laser. Det kom också en gigantisk orm och högg efter en. Det hade varit riktigt läskigt om ormen hade varit snyggare animerad.
Efter att ha gått en antal kurser i Rörlig bild och läst allt om hur 3D-bio fungerar är det kul att faktiskt ha upplevt det i verkligheten också.
The World of Tomorrow
Det här var något slags utställning med morgondagens spännande teknik. Jag hade mina onda föraningar om att tekniken varken skulle vara särskilt ny eller spännande, och farhågorna besannades. Utställningen var en guidad tur som leddes av en videoinspelning av en hyperaktiv robot, som berättade att "Morgondagens färdmedel kommer att vara DUBBELT så effektiva, snabba och roliga!! Presenteras i samarbete med Honda". När filmen var slut hade golvet vi stod på rullat in i nåt slags spelhall, och den första "nya spännande" uppfinning vi fick se var en Segway. Såna kan man hyra hemma i mitt kvarter och rulla omkring på för en femtilapp.
Resten av rummet utgjordes av pekskärmar med olika spel och pussel på (samt den obligatoriska datorn som har kraschat och som står och visar en blå windowsskärm), och lite reklamskyltar för Honda. Vi gick upp en våning. Där kunde man hitta en stor motionscykel som man kunde cykla på, medan en skärm visade en 3D-modell av ett skelett som cyklade synkroniserat med en. Jag vet inte om det skulle demonstrera datoranimering eller röntgenstrålar, men inget av det är ju särskilt nytt. Det fanns också en monter där man kunde göra en fejkad PET-scanning av sin hjärna. Det var dock pinsamt uppenbart att det bara var en sparad bild som visades på skärmen.
På tal om sponsrade attraktioner (d.v.s. illa dold smygreklam) så fanns också en attraktion som hette Autopia, presented by Exxon. Den gick jag inte i närheten av, av ren princip. Men jag såg på avstånd att den var precis som Radiobilarna här hemma.
Två nya attraktioner som är fruktansvärt skickligt bygga är Indiana Jones och Pirates of the Carribean. Dockorna som rör sig ser ut som levande människor (även om vissa är lite karikerade). I Indiana Jones-turen tror man dessutom på allvar att man ska bli överkörd av ett gigantiskt stenklot, men man räddas i sista sekund genom att vagnen dyker ner i marken istället. Illusionen är fruktansvärt välgjord, jag är fortfarande osäker på om stenbumlingen var ett fysiskt objekt eller bara en projektion.
Som kontrast till de nyare och mer sofistikerade attraktionerna har vi den gamla klassikern It's A Small World After All. Det märks att den har några år på nacken. Dockorna rör sig stelt och försöker inte se ut som något annat än dockor (vilket väl i och för sig hör lite till den gulliga stilen). Sången It's A Small World After All tjatas igenom hela åkturen och sitter sedan envist fast i huvudet när man går ut därifrån.
Den här husfasaden skulle lätt kunna vara ett hotell i Las Vegas.
Själva turen föreställer en färd genom olika länders landskap och kulturer. Jag försökte ta en bild av Sverige, men det blev inte så bra:
Notera älgarna uppe på bergen.
Säsongens stora nyhet, som det följaktligen var längst kö till, var Finding Nemo. Två och en halv timme fick vi köa i hettan för att komma fram. Men så fick man ju också åka u-båt:
För den som inte har lust att köa i två timmar kan jag ge en exklusiv smygtitt på vad man fick se:
Efter sådär en 20-30 meter åkte man in i en grotta, och då var det inte så kul längre. Det bestod nämligen mest av videoklipp på skärmar. R, som inte sett filmen, tyckte att det var otroligt skickligt gjort och undrade hur de hade fått till en sån 3D-effekt på Nemo. Jag har däremot sett filmen och vet att den är ruskigt snyggt animerad, och jag såg ingen skillnad på det man sett på TV och det man såg från u-båtsfönstret. Jag tycker att de fuskade lite väl mycket.
De delar av parken som inte är attraktioner är affärer som kränger Disneyprylar. Det fanns t.ex. en hel affär som bara sålde prinsessklänningar:
På samma ställe kunde man också stå i en mycket lång kö för att få träffa "en riktig prinsessa". Småflickorna i kön såg mycket förväntansfulla ut, deras föräldrar något mattare.
PARADEN
Två gånger om dagen marscherar Disneyparaden längs med parkens huvudgata. Här sitter folk och väntar på att paraden ska börja.
Vi slog oss också ner på trottoaren. Asfalten var så het att man brände rumpan.
Paraden är full av dans och medryckande musik. Skådisarna håller noggrant sina leenden på plats i varje sekund. Någon, jag har glömt vem, har berättat för mig att alla som är med i paraden (och alla som går runt i Mussekostym och klappar barn) är professionella skådisar som hoppas bli upptäckta i Hollywood. Det förvånar mig inte, för såna tycks det gå tretton på dussinet här i Kalifornien.
FYRVERKERIERNA
Klockan halv tio är det fyrverkerier. Varje kväll, året runt. Jag kan inte riktigt beskriva det med ord, så jag filmade det hela istället. Det var första gången jag sett fyrverkerier till musik och berättarröst. Återigen har amerikanerna visat att de är störst, bäst och vackrast.
Jag fick knappt med hälften av allt, och min stackars överväldigade mobilkamera gör förstås inte det hela rättvisa, men ändå. Jag har svårt att plocka ut en favorit bland videoklippen, så jag lägger upp ett gäng:
Inledningen. Det är Tinkerbell som flyger omkring som en vit prick.
Galet knas. Nej, det är inte fel på bilden, slottet växlade färg på det där sättet!
Indiana Jones-tema
Mera galet knas. Lägg märke till de avancerade formerna: kuben i början och de glada ansiktena i slutet.
Star Wars-tema
Avslutning. Här är Tinkerbell ute och flyger igen. Varning för halvrisigt ljud!
Efter fyrverkerierna blev det massvandring mot utgången. Så här såg det ut i alla riktningar:
Folksamlingen är fullkomligt livsfarlig om det skulle hända någonting. Som tur var gjorde det inte det.
Efter den här dagen var vi så trötta att vi höll på att somna i bilen. Tyvärr åkte vi vilse också på vägen hem, så det tog sin lilla stund att komma hem. Men väl hemma störtade jag i säng och sov som ett barn.
måndag 9 juli 2007
söndag 10 juni 2007
Jaa, de där amerikanarna, de har tänkt på allt
USA är drive-through-tjänsternas hemland. Ni trodde väl inte att det bara gällde snabbmat?
Överlag ska alla tjänster vara snabba. Sett tvärs över gatan från polisstationen:
En lukrativ bransch. Eller kanske inte, av deras lokaler att döma. Måhända är det ingen bra idé att låna ut pengar till brottslingar?
Apropå skurkar: Jag älskar ID-tjuvens boviga utseende på den här affischen. Och det faktum att han försöker klistra sitt eget foto på en kvinnas ID-kort.
Båda de här skyltarna känns rätt exotiska. Eller ja, alla tre egentligen. Men jag måste applådera initiativet att förbjuda både raggare och fjortisar.
Jag har hört att sylt och annan söt gegga är dåligt för tänderna. Vilken tur att Nestlé kom på att man kan neutralisera den dåliga effekten genom att berika sylten med kalcium, så att man kan påstå att den är bra för tänderna istället.
(Ursäkta dålig skärpa. Min mobilkamera har ingen fokusinställning.)
Överlag ska alla tjänster vara snabba. Sett tvärs över gatan från polisstationen:
Apropå skurkar: Jag älskar ID-tjuvens boviga utseende på den här affischen. Och det faktum att han försöker klistra sitt eget foto på en kvinnas ID-kort.
Båda de här skyltarna känns rätt exotiska. Eller ja, alla tre egentligen. Men jag måste applådera initiativet att förbjuda både raggare och fjortisar.
Jag har hört att sylt och annan söt gegga är dåligt för tänderna. Vilken tur att Nestlé kom på att man kan neutralisera den dåliga effekten genom att berika sylten med kalcium, så att man kan påstå att den är bra för tänderna istället.
(Ursäkta dålig skärpa. Min mobilkamera har ingen fokusinställning.)
söndag 3 juni 2007
Halva problemet avklarat!
Jag lät mig nedslås av motgångarna, men bara för en kväll. Nästa dag var jag igång och letade igen. Och minsann, ringde inte ägaren till Drömbil 2 upp mig!
Det är en Toyota från -83, smogkollad och klar, inget trassel. VIN-numret (Vehicle Identification Number, en behändig grej att ha vid bilköp) visade inga tidigare olyckor eller andra problem. Här är en bild på skönheten:
Det blir på sätt och vis rätt skönt att slippa t-banan. Man vet aldrig vem man hamnar bredvid. Folk är framfusiga. Folk luktar sprit. Nu har jag bara det här att oroa mig för.
PS. Jag vill tacka alla som hjälpt mig genom att försöka låna ut pengar med mer eller mindre lyckat resultat. Tack också för allt moraliskt stöd!
Det är en Toyota från -83, smogkollad och klar, inget trassel. VIN-numret (Vehicle Identification Number, en behändig grej att ha vid bilköp) visade inga tidigare olyckor eller andra problem. Här är en bild på skönheten:
Det blir på sätt och vis rätt skönt att slippa t-banan. Man vet aldrig vem man hamnar bredvid. Folk är framfusiga. Folk luktar sprit. Nu har jag bara det här att oroa mig för.
PS. Jag vill tacka alla som hjälpt mig genom att försöka låna ut pengar med mer eller mindre lyckat resultat. Tack också för allt moraliskt stöd!
lördag 2 juni 2007
En olycka kommer sällan ensam
Det finns dagar då det händer så mycket skit att hjärnan bara kollapsar och inte orkar ta in mer. När man blir så totalt handlingsförlamad att huset skulle kunna rasa ner över en utan att man bryr sig. Idag var en sådan dag.
Jag har ju bokat in en uppkörning på torsdag, och innan dess måste jag ha köpt en bil, registrerat och försäkrat den, samt hunnit övningsköra en massa. Jag känner alltså ganska hård tidspress. Jag satt hela dagen igår och skummade igenom annonserna, med ganska magert resultat. Bara gamla rostiga Fordar som krockat, och som stod parkerade i städer långt långt bort. Allt eftersom dagen framskred började jag känna mig mer och mer desperat. Men så hittade jag den: Drömbilen. En felfri Mazda från -92, redan smogkollad och klar, till ett rimligt pris och parkerad bara ett par kvarter från mitt hus. Ägaren svarade på mitt email och vi bestämde att jag skulle komma och provköra bilen idag på eftermiddagen.
Nu hade jag ju naturligtvis inte hunnit få mitt nya bankomatkort från Nordea, men jag hade en plan, nämligen Nordeas "emergency service" som de gjort reklam för i en broschyr de skickat till mig tillsammans med det värdelösa kortet jag fick häromdagen. Emergency service kan man ringa om man förlorar sitt kort utomlands och måste få tag i kontanter snabbt. Perfekt för såna här situationer alltså. Jag ringde.
Döm om min förvåning när jag får höra att Nordeas s.k. "emergency service" tar minst en dag på sig för att hantera beställningen. Vad är det för akuthjälp? Här har både jag och alla uppslagsböcker jag kollat gått och trott att "emergency" betydde "nödfall, krissituation, brådskande", men det verkar som om jag hade fel. Enligt säkra källor på Nordea betyder "emergency" istället "uppgift som kan utföras när man får tid över". Tänk så fel man kan ha. Påminn mig om att kontakta Språkrådet och upplysa dem om att de har fel.
Nu fanns inga möjligheter för mig att försöka fixa saker på egen hand längre. Jag fick bita i det sura äpplet och ringa hem för att be mamma att skicka pengar via Western Union. Det kostar mer än Nordeas tjänst, men de är i alla fall ett företag som specialiserat sig på det som Nordea inte klarar: Att skicka pengar utomlands. Snabbt.
Mamma hänvisade mig vidare till syrran, som ringde upp mig och bad mig att vägleda henne genom Western Unions onlinetjänst och säga åt henne vad hon skulle fylla i när det frågades efter min adress och sånt. När vi hade krånglat oss igenom två sidor med formulär bröts samtalet. Jag försökte ringa upp, men hade inga pengar kvar på SIM-kortet. Syrran ringde aldrig tillbaka.
Efter en stund fick jag ett email där det stod att Western Union krävde att "vissa kunder" (dvs min syster?) måste ringa till dem och ge viss information muntligt, som en säkerhetsåtgärd. Western Unions telefontjänst har bara öppet under kontorstid. Det var 10 timmar tills de skulle öppna. Jag skulle träffa bilsäljaren om 6 timmar.
Nu var det alltså helt kört. Alla mina möjligheter var uttömda. Jag blev tvungen att ta till den absolut, absolut sista utvägen: Att be att få låna en stor summa pengar av någon på labbet.
Här hade jag tur för första gången på hela dagen: J erbjöd sig faktiskt att låna mig pengarna. Jag studsade med lätta steg hela vägen till bankomaten (det var för övrigt då vi såg reggaefestivalen i inlägget nedan). Haha, jag skulle få sista ordet till sist. Jag skulle fixa den där bilen, trots att Nordea och Western Union gjorde allt de kunde för att förhindra det. Segern var min.
Jag skrev ut några checklistor med tips på vad man ska leta efter när man provkör en begagnad bil, och sen var jag redo att åka hem. Killen som skulle skjutsa hem mig hörde dock aldrig av sig. Jag började undra vad som var fel. Det visade sig till sist att här i USA kan man inte ta emot några samtal om man inte har pengar på SIM-kortet. Det var alltså det som var förklaringen till varför min syrra aldrig ringde tillbaka. Ondskefullt system.
Jag lyckades i alla fall komma hem i tid. Jag förberedde mig mentalt inför mötet genom att läsa igenom checklistorna, andas lugnt och försöka att inte tänka på att det var fem år sen jag senast satt bakom ratten. När det var dags att gå fick jag låna en telefon av min hyresvärd för att ringa och tala om att jag var på väg.
Bilen var redan såld. Någon annan hade hunnit före medan jag tjafsade med emergency services och money transfers, och norpat Drömbilen rakt under näsan på mig.
Tillbaka på ruta ett. Nu har jag en härlig helg med billetande, hets och stress och tiggande om skjuts hit och dit framför mig. Önska mig lycka till.
Jag har ju bokat in en uppkörning på torsdag, och innan dess måste jag ha köpt en bil, registrerat och försäkrat den, samt hunnit övningsköra en massa. Jag känner alltså ganska hård tidspress. Jag satt hela dagen igår och skummade igenom annonserna, med ganska magert resultat. Bara gamla rostiga Fordar som krockat, och som stod parkerade i städer långt långt bort. Allt eftersom dagen framskred började jag känna mig mer och mer desperat. Men så hittade jag den: Drömbilen. En felfri Mazda från -92, redan smogkollad och klar, till ett rimligt pris och parkerad bara ett par kvarter från mitt hus. Ägaren svarade på mitt email och vi bestämde att jag skulle komma och provköra bilen idag på eftermiddagen.
Nu hade jag ju naturligtvis inte hunnit få mitt nya bankomatkort från Nordea, men jag hade en plan, nämligen Nordeas "emergency service" som de gjort reklam för i en broschyr de skickat till mig tillsammans med det värdelösa kortet jag fick häromdagen. Emergency service kan man ringa om man förlorar sitt kort utomlands och måste få tag i kontanter snabbt. Perfekt för såna här situationer alltså. Jag ringde.
Döm om min förvåning när jag får höra att Nordeas s.k. "emergency service" tar minst en dag på sig för att hantera beställningen. Vad är det för akuthjälp? Här har både jag och alla uppslagsböcker jag kollat gått och trott att "emergency" betydde "nödfall, krissituation, brådskande", men det verkar som om jag hade fel. Enligt säkra källor på Nordea betyder "emergency" istället "uppgift som kan utföras när man får tid över". Tänk så fel man kan ha. Påminn mig om att kontakta Språkrådet och upplysa dem om att de har fel.
Nu fanns inga möjligheter för mig att försöka fixa saker på egen hand längre. Jag fick bita i det sura äpplet och ringa hem för att be mamma att skicka pengar via Western Union. Det kostar mer än Nordeas tjänst, men de är i alla fall ett företag som specialiserat sig på det som Nordea inte klarar: Att skicka pengar utomlands. Snabbt.
Mamma hänvisade mig vidare till syrran, som ringde upp mig och bad mig att vägleda henne genom Western Unions onlinetjänst och säga åt henne vad hon skulle fylla i när det frågades efter min adress och sånt. När vi hade krånglat oss igenom två sidor med formulär bröts samtalet. Jag försökte ringa upp, men hade inga pengar kvar på SIM-kortet. Syrran ringde aldrig tillbaka.
Efter en stund fick jag ett email där det stod att Western Union krävde att "vissa kunder" (dvs min syster?) måste ringa till dem och ge viss information muntligt, som en säkerhetsåtgärd. Western Unions telefontjänst har bara öppet under kontorstid. Det var 10 timmar tills de skulle öppna. Jag skulle träffa bilsäljaren om 6 timmar.
Nu var det alltså helt kört. Alla mina möjligheter var uttömda. Jag blev tvungen att ta till den absolut, absolut sista utvägen: Att be att få låna en stor summa pengar av någon på labbet.
Här hade jag tur för första gången på hela dagen: J erbjöd sig faktiskt att låna mig pengarna. Jag studsade med lätta steg hela vägen till bankomaten (det var för övrigt då vi såg reggaefestivalen i inlägget nedan). Haha, jag skulle få sista ordet till sist. Jag skulle fixa den där bilen, trots att Nordea och Western Union gjorde allt de kunde för att förhindra det. Segern var min.
Jag skrev ut några checklistor med tips på vad man ska leta efter när man provkör en begagnad bil, och sen var jag redo att åka hem. Killen som skulle skjutsa hem mig hörde dock aldrig av sig. Jag började undra vad som var fel. Det visade sig till sist att här i USA kan man inte ta emot några samtal om man inte har pengar på SIM-kortet. Det var alltså det som var förklaringen till varför min syrra aldrig ringde tillbaka. Ondskefullt system.
Jag lyckades i alla fall komma hem i tid. Jag förberedde mig mentalt inför mötet genom att läsa igenom checklistorna, andas lugnt och försöka att inte tänka på att det var fem år sen jag senast satt bakom ratten. När det var dags att gå fick jag låna en telefon av min hyresvärd för att ringa och tala om att jag var på väg.
Bilen var redan såld. Någon annan hade hunnit före medan jag tjafsade med emergency services och money transfers, och norpat Drömbilen rakt under näsan på mig.
Tillbaka på ruta ett. Nu har jag en härlig helg med billetande, hets och stress och tiggande om skjuts hit och dit framför mig. Önska mig lycka till.
Reggaefest på Campus
Idag överraskades jag av en reggaefestival mitt i parken på Campusområdet. Framför allt överraskades jag av att det såldes flaggor med marijuanalöv och texten "Legalisera" på. Mitt i hjärtat av universitetet!
Jag överraskades också av att de hade en stor scen med livemusik. Artisterna var dessutom riktigt bra.
Det delades ut gratis öl och shaved ice. För att få öl var man dock tvungen att vara över 18 och kunna visa upp kalifornisk legitimation. Tydligen, enligt denna skylt, så suger det att vara jag:
Däremot fick jag prova shaved ice. Det var godare än det ser ut. Det var som en läskande snöboll full med socker och självlysande färgämnen.
onsdag 30 maj 2007
Undrar vad Gartner skulle säga om detta
Jag har just börjat komma igång med mitt nya projekt, och jag kan bara nöjt konstatera att det verkar ligga rätt i tiden. Jag fick idén till projektet när jag fascinerades över hur besatta alla i min närhet (här i USA alltså) tycks ha blivit av den överhajpade 3D-världen Second Life. Plötsligt ska allt och alla finnas i Second Life. Vi har t.ex. en kopia av vår labbyggnad. IBM har en hel ö, och de håller stora personalmöten i Second Life. Lärare här på universitetet har hållit lektioner i Second Life.
Second Life är alltså en 3D-värld som finns på Internet, där man går omkring och chattar med folk, eller bygger olika saker. Dessa saker kan man sedan sälja, dyrt om man är duktig. Affärer i Second Life är big business, och det finns folk som försörjer sig helt på att bygga saker eller sälja virtuella landområden. Nu snackar vi alltså riktiga pengar, i den verkliga världen.
Den senaste bekräftelsen på Second Lifes (över-)hajpning kom med dagens smått komiska nyhet. Sverige har, som första land i världen, öppnat en ambassad i Second Life. Den invigdes idag av självaste Carl Bildt, med pompa och ståt i både den verkliga världen (Carl Bildt befann sig fysiskt framför en dator på Svenska Institutet) och i Second Life.
Virtuell Bildt.
Jag tipsade en kompis, som loggade in på Sveriges ambassad i Second Life och snokade runt lite. Själva stället, en kopia av Sveriges riktiga ambassad i Washington, var riktigt tjusigt byggt. Men intrycket drogs ned lite av att herr ambassadören själv stod och sov i en trappa:
Sömnig ambassadör.
Så kan det gå om man tar en liten paus från tangentbordet.
Nu får vi se om detta är framtiden. Kanske kommer alla länder så småningom att öppna ambassader i Second Life? Kanske kommer det räcka med att man går dit istället för till den riktiga ambassaden? Det hade i varje fall besparat mig en hel del möda.
Ja, kanske kommer resor att bli helt överflödiga i framtiden? Varför skita ner miljön med flygresor när man kan besöka Amerika hemifrån sitt eget vardagsrum? Möjligheterna är oändliga.
The Hype Curve
Second Life är alltså en 3D-värld som finns på Internet, där man går omkring och chattar med folk, eller bygger olika saker. Dessa saker kan man sedan sälja, dyrt om man är duktig. Affärer i Second Life är big business, och det finns folk som försörjer sig helt på att bygga saker eller sälja virtuella landområden. Nu snackar vi alltså riktiga pengar, i den verkliga världen.
Den senaste bekräftelsen på Second Lifes (över-)hajpning kom med dagens smått komiska nyhet. Sverige har, som första land i världen, öppnat en ambassad i Second Life. Den invigdes idag av självaste Carl Bildt, med pompa och ståt i både den verkliga världen (Carl Bildt befann sig fysiskt framför en dator på Svenska Institutet) och i Second Life.
Jag tipsade en kompis, som loggade in på Sveriges ambassad i Second Life och snokade runt lite. Själva stället, en kopia av Sveriges riktiga ambassad i Washington, var riktigt tjusigt byggt. Men intrycket drogs ned lite av att herr ambassadören själv stod och sov i en trappa:
Så kan det gå om man tar en liten paus från tangentbordet.
Nu får vi se om detta är framtiden. Kanske kommer alla länder så småningom att öppna ambassader i Second Life? Kanske kommer det räcka med att man går dit istället för till den riktiga ambassaden? Det hade i varje fall besparat mig en hel del möda.
Ja, kanske kommer resor att bli helt överflödiga i framtiden? Varför skita ner miljön med flygresor när man kan besöka Amerika hemifrån sitt eget vardagsrum? Möjligheterna är oändliga.
The Hype Curve
| |
Frustration
Jag är förbannad på Nordea. Det har ingenting med USA att göra. Som en ursäkt för att få skriva om det ändå (jag behöver vräka ur mig lite galla) så väljer jag vinkeln "Välj inte Nordea om du ska åka utomlands".
Till en början tyckte jag mest synd om Nordea för att de är så hårt ansatta av blufförsök. Det är den naturliga konsekvensen av att vara den största banken i Sverige. Naturligtvis ökar chansen att någon stackars kund nappar på ens phishingförsök, om bluffmailen går ut till många kunder. I början tyckte jag också att det kunde vara lite underhållande att få mail* där det stod:
"Bäste kund!
För Nordea har sommar 2006 blivit en av de mest fulla med illegala operationer. På grund av det förklarar Nordea nästa månad för månaden av fraudkamp... "
Men nu är det inte roligt längre. Den 15 maj fick jag ett email från min mor om att Nordea tänkte spärra mitt bankomatkort, för att kortnummer och kod kommit i orätta händer. Nordea lovade att skicka ett nytt kort innan den 24. Jag tog det hela med ro. De har nio dagar på sig, tänkte jag. Vad kan gå fel?
Någonstans i bakhuvudet anade jag ändå oråd, så jag passade på att ta ut en summa pengar innan kortet spärrades. Jag tog i i överkant, så att jag skulle ha så att jag klarade mig om kortet dröjde. Jag har trots allt tampats med svensk byråkrati förut.
Kortet dröjde. Och dröjde. Pengarna jag hämtat ut tog slut. Efter att både jag och min mor ringt till Nordea och tjatat fick vi veta att de hade ignorerat alla instruktioner och skickat kortet till Stockholm, där varken jag eller mor kunde komma åt det. När hon ringde och vänligen påpekade detta för dem skickade de ett nytt kort hem till henne istället. Detta skickade hon sedan till mig med post, men det tycks ha fastnat någonstans på vägen. Enligt Nordea måste kortet skickas till svenska konsulatet, det kan inte skickas direkt hem till mig. Mamma tyckte att jag skulle ringa Nordea själv och reda ut det hela.
Jag ringde, och möttes av en förvånad tjej som inte aaalls hade koll på att jag befann mig i USA. De hade ingen amerikansk adress till mig. De kunde genast skicka ett nytt bankomatkort med post, som jag skulle få hem i brevlådan. Konsulatet? Neej, det behövdes inte, USA:s postväsende är så pålitligt och bra.
Det här med att få olika svar beroende på vem man frågar börjar bli obehagligt bekant. Jag har en känsla av att det här nya kortet inte heller kommer att dyka upp.
Hittills har Nordeas strul kostat mig:
Försenad hyra
Jag kan bara äta makaroner och ris
Jag har missat den helg då jag tänkte köpa bil inför en kommande roadtrip. Det börjar bli jävligt bråttom om jag ska hinna ta körkort också.
Jag fick stå och förnedra mig vid disken på gymmet och förklara varför jag inte kan betala månadens räkning, som ska dras automatiskt från mitt (numera spärrade) VISA-kort
Den där sista punkten är nästan det som gör mig argast (kanske för att det hände alldeles nyss). Killen bakom disken såg förstående ut och gav mig numret till sin chef. Det syntes att han inte trodde mig.
- Jag har pengar, men jag kommer inte åt dem, sa jag patetiskt, och han nickade medkännande.
Om det funnes någon rättvisa i världen skulle Nordea tvingas skicka hit en representant med jetflyg, som skulle få stå där och förnedra sig i mitt ställe.
- Men hon har pengar, det är bara det att vi inte har lyckats betala ut dem till henne!
----
* De mailen går ju förstås ut till slumpmässiga epostadresser, inte bara till Nordeakunder. Jag kan alltså byta bank och ändå få fortsätta att ta del av det roliga. I win.
Till en början tyckte jag mest synd om Nordea för att de är så hårt ansatta av blufförsök. Det är den naturliga konsekvensen av att vara den största banken i Sverige. Naturligtvis ökar chansen att någon stackars kund nappar på ens phishingförsök, om bluffmailen går ut till många kunder. I början tyckte jag också att det kunde vara lite underhållande att få mail* där det stod:
"Bäste kund!
För Nordea har sommar 2006 blivit en av de mest fulla med illegala operationer. På grund av det förklarar Nordea nästa månad för månaden av fraudkamp... "
Men nu är det inte roligt längre. Den 15 maj fick jag ett email från min mor om att Nordea tänkte spärra mitt bankomatkort, för att kortnummer och kod kommit i orätta händer. Nordea lovade att skicka ett nytt kort innan den 24. Jag tog det hela med ro. De har nio dagar på sig, tänkte jag. Vad kan gå fel?
Någonstans i bakhuvudet anade jag ändå oråd, så jag passade på att ta ut en summa pengar innan kortet spärrades. Jag tog i i överkant, så att jag skulle ha så att jag klarade mig om kortet dröjde. Jag har trots allt tampats med svensk byråkrati förut.
Kortet dröjde. Och dröjde. Pengarna jag hämtat ut tog slut. Efter att både jag och min mor ringt till Nordea och tjatat fick vi veta att de hade ignorerat alla instruktioner och skickat kortet till Stockholm, där varken jag eller mor kunde komma åt det. När hon ringde och vänligen påpekade detta för dem skickade de ett nytt kort hem till henne istället. Detta skickade hon sedan till mig med post, men det tycks ha fastnat någonstans på vägen. Enligt Nordea måste kortet skickas till svenska konsulatet, det kan inte skickas direkt hem till mig. Mamma tyckte att jag skulle ringa Nordea själv och reda ut det hela.
Jag ringde, och möttes av en förvånad tjej som inte aaalls hade koll på att jag befann mig i USA. De hade ingen amerikansk adress till mig. De kunde genast skicka ett nytt bankomatkort med post, som jag skulle få hem i brevlådan. Konsulatet? Neej, det behövdes inte, USA:s postväsende är så pålitligt och bra.
Det här med att få olika svar beroende på vem man frågar börjar bli obehagligt bekant. Jag har en känsla av att det här nya kortet inte heller kommer att dyka upp.
Hittills har Nordeas strul kostat mig:
Den där sista punkten är nästan det som gör mig argast (kanske för att det hände alldeles nyss). Killen bakom disken såg förstående ut och gav mig numret till sin chef. Det syntes att han inte trodde mig.
- Jag har pengar, men jag kommer inte åt dem, sa jag patetiskt, och han nickade medkännande.
Om det funnes någon rättvisa i världen skulle Nordea tvingas skicka hit en representant med jetflyg, som skulle få stå där och förnedra sig i mitt ställe.
- Men hon har pengar, det är bara det att vi inte har lyckats betala ut dem till henne!
----
* De mailen går ju förstås ut till slumpmässiga epostadresser, inte bara till Nordeakunder. Jag kan alltså byta bank och ändå få fortsätta att ta del av det roliga. I win.
torsdag 24 maj 2007
Laguna Beach
Igår fick jag återigen bekräftat att Laguna Beach är en av mina favoritplatser.
Bussresan dit var inte så dum den heller, man åker längs med stranden förbi Huntington och Newport. Bussklientelet får man stå ut med. En mycket gammal dam klädd i scarf, solglasögon och med röda naglar fick mig ett tag att undra om hon var en avdankad filmstjärna, så mån hon var om att inte bli sedd åkandes buss. Hon satt och gömde sitt ansikte bakom handväskan under hela den timslånga resan. Det måste ha varit jobbigt för armen.
Apropå det så läste jag i en rapport nånstans att bussåkarna här i OC skäms väldigt mycket för att de åker buss, och inte för sitt liv vill identifiera sig som bussåkare. De skyller alltid på något, typ "Min bil är på lagning", eller "Jag ska bara ta körkort först". Folk här identifierar sig med sin bil.
Och det kan man säga, att det enda Laguna Beach saknar är trottoarer. Att ströva omkring till fots bland husen uppe på kullarna är trevligt men fullkomligt livsfarligt. Och hit flyttar folk med sina barn?
(Gatan på bilden hör till undantagen, här kan man faktiskt se spåret av en liten trottoarkant på hussidan.)
Laguna Beach har en liten "stadskärna" med turistshoppar och restauranger, som ligger ett stenkast från stranden. Den allmänna klädkoden på gatan är strandshorts och färgglad skjorta. Kan man bli annat än glad av det här stället?
Bussresan dit var inte så dum den heller, man åker längs med stranden förbi Huntington och Newport. Bussklientelet får man stå ut med. En mycket gammal dam klädd i scarf, solglasögon och med röda naglar fick mig ett tag att undra om hon var en avdankad filmstjärna, så mån hon var om att inte bli sedd åkandes buss. Hon satt och gömde sitt ansikte bakom handväskan under hela den timslånga resan. Det måste ha varit jobbigt för armen.
Apropå det så läste jag i en rapport nånstans att bussåkarna här i OC skäms väldigt mycket för att de åker buss, och inte för sitt liv vill identifiera sig som bussåkare. De skyller alltid på något, typ "Min bil är på lagning", eller "Jag ska bara ta körkort först". Folk här identifierar sig med sin bil.
Och det kan man säga, att det enda Laguna Beach saknar är trottoarer. Att ströva omkring till fots bland husen uppe på kullarna är trevligt men fullkomligt livsfarligt. Och hit flyttar folk med sina barn?
(Gatan på bilden hör till undantagen, här kan man faktiskt se spåret av en liten trottoarkant på hussidan.)
Laguna Beach har en liten "stadskärna" med turistshoppar och restauranger, som ligger ett stenkast från stranden. Den allmänna klädkoden på gatan är strandshorts och färgglad skjorta. Kan man bli annat än glad av det här stället?
fredag 18 maj 2007
Över 200 kanaler, och ingenting att titta på
Amerikansk TV är inte så mycket häftigare än svensk. Visst finns det fler kanaler än man orkar kolla på, men anledningen till att man inte orkar kolla på dem är oftast att de är så förbannat trista. Såpor och lokalväder för hela slanten. De roligaste serierna är de som man känner igen hemifrån, med undantag av the Daily Show och the Colbert Report. Varför visas inte de programmen i Sverige förresten? De skulle bli omåttligt populära bland fåfängt låtsasmedvetna, Bushfientliga ungdomar som jag själv. Och Fox News visas ju redan i TV8 trots att ingen i Sverige gillar Fox News.
Amerikansk TV har lika många reklampauser som jag befarat - och nu när reklamen kommer in på sitt rätta ställe märker man pinsamt tydligt hur vissa serier *host* Lost *hosthost* är uppbyggda för att vara som mest spännande precis innan reklampausen. Att skriva en TV-serie är tydligen som att göra en tidning: Först placerar man ut reklamen, och därefter fyller man luckorna med innehåll. (Ja, det är så man gör tidningar. Trist va?)
I själva reklamen märker man återigen den där litigatious-kulturen. Alla reklamfilmer för läkemedel (och sådana finns det en hel del) måste nämligen berätta om läkemedlets vanligaste biverkningar. De löser det genom att låta människorna i reklamfilmen fortsätta att le sina strålande leenden och hoppa hopprep eller baka bröd, medan speakerrösten hetsigt hasplar ut sig sitt vanliga-biverkningar-är-huvudvärk-magont-yrsel-diarré. Man kan undra om inte läkemedelsföretagen går back på att köra TV-reklam, eftersom de tvingas annonsera ut alla sina obehagliga biverkningar på bästa sändningstid.
Jag såg också en bilreklam, med den obligatoriska texten "Professional driver on closed course. Do not attempt" nere i hörnet. Det roliga var att föraren inte gjorde några trick, han körde bara på vägen som vanligt. Hur ska jag kunna ta körkort om jag inte får göra det han gjorde?
Amerikansk TV har lika många reklampauser som jag befarat - och nu när reklamen kommer in på sitt rätta ställe märker man pinsamt tydligt hur vissa serier *host* Lost *hosthost* är uppbyggda för att vara som mest spännande precis innan reklampausen. Att skriva en TV-serie är tydligen som att göra en tidning: Först placerar man ut reklamen, och därefter fyller man luckorna med innehåll. (Ja, det är så man gör tidningar. Trist va?)
I själva reklamen märker man återigen den där litigatious-kulturen. Alla reklamfilmer för läkemedel (och sådana finns det en hel del) måste nämligen berätta om läkemedlets vanligaste biverkningar. De löser det genom att låta människorna i reklamfilmen fortsätta att le sina strålande leenden och hoppa hopprep eller baka bröd, medan speakerrösten hetsigt hasplar ut sig sitt vanliga-biverkningar-är-huvudvärk-magont-yrsel-diarré. Man kan undra om inte läkemedelsföretagen går back på att köra TV-reklam, eftersom de tvingas annonsera ut alla sina obehagliga biverkningar på bästa sändningstid.
Jag såg också en bilreklam, med den obligatoriska texten "Professional driver on closed course. Do not attempt" nere i hörnet. Det roliga var att föraren inte gjorde några trick, han körde bara på vägen som vanligt. Hur ska jag kunna ta körkort om jag inte får göra det han gjorde?
torsdag 17 maj 2007
Chinatown
Chinatown är faktiskt inte så mycket att se. Det är några kvarter som ser ut ungefär som resten av Los Angeles, fast med kinesiska skyltar, och så en turistgata:
Och ett litet område som är extremt turistigt:
Resten är småsunkiga restauranger som har lysrörsbelysning som för tankarna till Kebabkungen och som spelar västerländsk popmusik på alldeles för hög volym, eller turistaffärer som säljer bonsaiträd, kitschiga guldprydnader och billiga skor.
måndag 14 maj 2007
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta
Hurra! Titta, jag kan skriva Ä i rubriken!
Hursomhelst...
Mitt nya projekt innebär att jag måste ta hjälp av befintliga projekt här på labbet, och som tur är finns det två sådana att tillgå. Problemet är att båda är av den typ som jag kritiserat tidigare: Man bygger ett system av prylar man har liggande, och sen så tittar man vad folk gör med det. Låter användarna "skapa sin egen mening".
Är det bara jag, eller verkar det galet? Jag har försökt fråga vad som är det bakomliggande målet med båda systemen, och i båda fallen har jag fått glidande svar som gått ut på att vi kan observera hur folk interagerar om de får tillgång till just ett sådant system. Inget om vad man letar efter, vad det är man hoppas få se. Resultatet får överraska oss, och förhoppningsvis kommer det att servera oss nya visdomar på silverfat. Om resultatet blir intressant eller användbart? Ja, det kan vi ju inte veta förrän efter att projektet är genomfört, men givetvis kommer vi att skriva en rapport, som kommer att innehålla någon typ av mer eller mindre krystade slutsatser. Troligtvis kommer det inte att stå: "Under de dagar som systemet var igång så observerade vi faktiskt inget särskilt intressant. Folk kom och gick, några stannade och tittade, andra inte. Vi har inget mer att säga om saken." Så betyder det faktum att det skrivs rapporter om allt möjligt att all forskning verkligen är nyttig och lärorik?
Det blir inte bättre av att det här labbet är nära knutet till konstprojekt av olika slag. Har det ingen (för mig) uppenbar användning, så kan man alltid påstå att det är en konstinstallation.
Det som är oroväckande är att alla här är smartare och har längre utbildning än jag. Dessutom har projekten jag nyss nämnde fått rätt mycket cred i erkända kretsar och ett av dem har publicerats i en hyfsat prestigefylld tidskrift. Projekten har sponsrats av stora organisationer eller företag. Allt det här betyder att det tycks existera en djupare mening, som jag är ensam om att inte se. Är jag bara simpel, fantasilös och vulgär som tycker att MDI-forskning enbart ska syfta till att avhjälpa (påtagliga) användbarhetsproblem? Är jag en sån som tycker att allt jag inte förstår är "flum"? Är jag för dum för att se bortom horisonten?
Jag antar att det finns en poäng i att utforska hur människor tänker på ett mer generellt plan. För att samla in en kunskapsbas inför framtiden, kanske. Eller för att tänka utanför ramarna. Men just nu undrar jag: Har något projektförslag vid det här labbet någonsin blivit avvisat?
Hursomhelst...
Mitt nya projekt innebär att jag måste ta hjälp av befintliga projekt här på labbet, och som tur är finns det två sådana att tillgå. Problemet är att båda är av den typ som jag kritiserat tidigare: Man bygger ett system av prylar man har liggande, och sen så tittar man vad folk gör med det. Låter användarna "skapa sin egen mening".
Är det bara jag, eller verkar det galet? Jag har försökt fråga vad som är det bakomliggande målet med båda systemen, och i båda fallen har jag fått glidande svar som gått ut på att vi kan observera hur folk interagerar om de får tillgång till just ett sådant system. Inget om vad man letar efter, vad det är man hoppas få se. Resultatet får överraska oss, och förhoppningsvis kommer det att servera oss nya visdomar på silverfat. Om resultatet blir intressant eller användbart? Ja, det kan vi ju inte veta förrän efter att projektet är genomfört, men givetvis kommer vi att skriva en rapport, som kommer att innehålla någon typ av mer eller mindre krystade slutsatser. Troligtvis kommer det inte att stå: "Under de dagar som systemet var igång så observerade vi faktiskt inget särskilt intressant. Folk kom och gick, några stannade och tittade, andra inte. Vi har inget mer att säga om saken." Så betyder det faktum att det skrivs rapporter om allt möjligt att all forskning verkligen är nyttig och lärorik?
Det blir inte bättre av att det här labbet är nära knutet till konstprojekt av olika slag. Har det ingen (för mig) uppenbar användning, så kan man alltid påstå att det är en konstinstallation.
Det som är oroväckande är att alla här är smartare och har längre utbildning än jag. Dessutom har projekten jag nyss nämnde fått rätt mycket cred i erkända kretsar och ett av dem har publicerats i en hyfsat prestigefylld tidskrift. Projekten har sponsrats av stora organisationer eller företag. Allt det här betyder att det tycks existera en djupare mening, som jag är ensam om att inte se. Är jag bara simpel, fantasilös och vulgär som tycker att MDI-forskning enbart ska syfta till att avhjälpa (påtagliga) användbarhetsproblem? Är jag en sån som tycker att allt jag inte förstår är "flum"? Är jag för dum för att se bortom horisonten?
Jag antar att det finns en poäng i att utforska hur människor tänker på ett mer generellt plan. För att samla in en kunskapsbas inför framtiden, kanske. Eller för att tänka utanför ramarna. Men just nu undrar jag: Har något projektförslag vid det här labbet någonsin blivit avvisat?
söndag 13 maj 2007
Galaxer i mina braxer
Idag tog jag en tur in till LA:s shoppingdistrikt. Det var trångt och stökigt, och det var mest samma billiga skit som såldes överallt, men nog var det intressant att strosa omkring och titta. Hela området dominerades av mexare, jag hörde knappt ett ord engelska på hela dagen. De redan trånga trottoarerna var smockfulla med gatuförsäljare som sålde färsk frukt, "shaved ice" (någon sorts slush), eller iPodkopior. I en stekhet gatukorsning stod dessutom en jävel och sålde levande små kaninungar i minimala stålburar som stod staplade ovanpå varandra.
Lokaltrafiken här är sjukt billig. För $3 får man en dagbiljett som tar en runt i hela LA och OC. Bilköp känns inte så akut längre.
På kvällen gick vi på bio, alla vi som bor i huset. Det var en trevlig och social grej, men tyvärr föll valet på Spiderman 3. Den kunde ha haft ett visst underhållningsvärde, om det inte vore för att storyn kom i vägen för specialeffekterna. Alla som känner mig vet att jag har låg tolerans mot sentimentala filmer, och Spiderman 3 var inget annat än en 2,5 timme lång parad av moderliga visdomsord, dissonanta stråkar och Tobey Maguires darrande underläpp. Ja, förutom en oförglömlig sekvens nånstans i mitten där Peter Parker har blivit tillfälligt ond, och jiggar runt på stan som en Hitler med eyeliner. Därefter avlöste filmklyschorna varandra i ett så rasande tempo att min hjärna stängde av sig i rent självförsvar, så under resten av filmen satt jag bara och stirrade på färgerna som rörde sig på bioduken. Disney själv kunde inte ha kittlat min kräkreflex på ett mer utstuderat sätt. Och för övrigt: Måste alla män ha superkrafter och alla kvinnor vara bräckliga offer som snärjer in sig i spindelväv, eller blir kidnappade, eller hamnar längst upp på en rasande byggnad hela tiden? Vakna upp Marvel Enterprises, det är 2007 för i helvete.
Lokaltrafiken här är sjukt billig. För $3 får man en dagbiljett som tar en runt i hela LA och OC. Bilköp känns inte så akut längre.
På kvällen gick vi på bio, alla vi som bor i huset. Det var en trevlig och social grej, men tyvärr föll valet på Spiderman 3. Den kunde ha haft ett visst underhållningsvärde, om det inte vore för att storyn kom i vägen för specialeffekterna. Alla som känner mig vet att jag har låg tolerans mot sentimentala filmer, och Spiderman 3 var inget annat än en 2,5 timme lång parad av moderliga visdomsord, dissonanta stråkar och Tobey Maguires darrande underläpp. Ja, förutom en oförglömlig sekvens nånstans i mitten där Peter Parker har blivit tillfälligt ond, och jiggar runt på stan som en Hitler med eyeliner. Därefter avlöste filmklyschorna varandra i ett så rasande tempo att min hjärna stängde av sig i rent självförsvar, så under resten av filmen satt jag bara och stirrade på färgerna som rörde sig på bioduken. Disney själv kunde inte ha kittlat min kräkreflex på ett mer utstuderat sätt. Och för övrigt: Måste alla män ha superkrafter och alla kvinnor vara bräckliga offer som snärjer in sig i spindelväv, eller blir kidnappade, eller hamnar längst upp på en rasande byggnad hela tiden? Vakna upp Marvel Enterprises, det är 2007 för i helvete.
måndag 7 maj 2007
Ny hogtid, nya manniskor, nya (?) traditioner
Igår var det som alla vet Cinco de Mayo, dagen då mexarna gav fransoserna pisk i slaget vid Puebla. Dagen till ära var jag bjuden på fest av en svensk tjej som Professorn presenterat mig för via e-post. Jag hade inte träffat henne eller någon annan på festen förut, men det lyckades ändå bli sjukt kul. Förutom mexikansk mat och frozen margaritas i mängder, så vet jag dock inte hur mexikansk festen blev. Vi spelade kubb i flera timmar, det var lite skojigt att ingen annan kände till spelet så att man var tvungen att förklara reglerna. Kubb som är ett så självklart inslag i alla sommarkvällar med grillning.
Senare på kvällen gick vi över till att spela mushroom (det kallades inte så, och de hade utelämnat den viktigaste delen - själva svampbyggandet - men jag lärde dem), fast med lite annorlunda regler. För er som vill ha tips på nya regler:
- Question: Man ställer en fråga till någon, som inte får svara, utan måste ställa en ny fråga till någon annan. Den första som glömmer bort sig och svarar på frågan förlorar.
- Story: Den som tog upp kortet börjar berätta de tre första orden i en historia, sen fyller nästa person på med tre ord, osv
- Rhyme: Person 1 säger ett ord, de efterföljande måste rimma på det
- Category var lite annorlunda, man säger inte vad kategorin är utan de andra måste lista ut det.
Kvällen avslutades med ett mycket intensivt parti foosball och därefter Singstar till gryningen.
Dagen efter (imorse alltså) gick vi och käkade frukost på International House of Pancakes (det här börjar bli lite av en matblogg, känner jag).
Mina upplevelser här i Kalifornien kan alltså hittills sammanfattas i:
- Jag har åkt skidor
- Jag har ätit köttbullar på IKEA
- Jag har spelat kubb
- Jag har sjungit med i Gyllene Tiders "Sommartider" på fest
Nä, nu börjar det bli dags för Disneyland och drive-in-bio.
Senare på kvällen gick vi över till att spela mushroom (det kallades inte så, och de hade utelämnat den viktigaste delen - själva svampbyggandet - men jag lärde dem), fast med lite annorlunda regler. För er som vill ha tips på nya regler:
- Question: Man ställer en fråga till någon, som inte får svara, utan måste ställa en ny fråga till någon annan. Den första som glömmer bort sig och svarar på frågan förlorar.
- Story: Den som tog upp kortet börjar berätta de tre första orden i en historia, sen fyller nästa person på med tre ord, osv
- Rhyme: Person 1 säger ett ord, de efterföljande måste rimma på det
- Category var lite annorlunda, man säger inte vad kategorin är utan de andra måste lista ut det.
Kvällen avslutades med ett mycket intensivt parti foosball och därefter Singstar till gryningen.
Dagen efter (imorse alltså) gick vi och käkade frukost på International House of Pancakes (det här börjar bli lite av en matblogg, känner jag).
Mina upplevelser här i Kalifornien kan alltså hittills sammanfattas i:
- Jag har åkt skidor
- Jag har ätit köttbullar på IKEA
- Jag har spelat kubb
- Jag har sjungit med i Gyllene Tiders "Sommartider" på fest
Nä, nu börjar det bli dags för Disneyland och drive-in-bio.
onsdag 2 maj 2007
Allman uppdatering
Detta har hänt:
Jag har dumpat periskopet helt och bytt projekt. Tyvärr har två av två (helt olika) idéer jag haft redan gjorts av samma lilla skituniversitet i Finland. Vad är oddsen?
Jag har hittat två intressanta begagnade bilar och varit nära att köpa dem, men något har alltid gått snett i sista sekund.
Jag har skaffat gymkort. Tack vare att UCI har ett trevligt företagskontrakt med gymmet får jag kraftig rabatt och får tillgång till anläggningar både på campus och hemma i Long Beach, alldeles i närheten av mitt hus. Gymmet har pool och ångbastu. Jag får dela ut gästmedlemskap till inte mindre än tio (10) personer.
Jag upptäckte att alla hårsnoddar som Velvet stjäl, gömmer hon i mitt rum. Jäkla katt att ge mig skulden när saker försvinner.
Jag har sett filmen Helvetica. Japp, det är en film om ett typsnitt. Den var kul och intressant och kan rekommenderas, om den mot förmodan kommer till Sverige.
Samma kväll upptäckte jag Laguna Beach, för det var där filmen visades. Det måste vara en av de vackraste platserna på jorden, en liten stad som ligger inklämd mellan de höga bergen och havet.
Jag är ensam den här veckan eftersom alla utom jag är på CHI i San José och håller föredrag. Men kanske blir det en tripp till San Fransisco i helgen, där de andra ska stanna och festa. Vi får se.
Jag har dumpat periskopet helt och bytt projekt. Tyvärr har två av två (helt olika) idéer jag haft redan gjorts av samma lilla skituniversitet i Finland. Vad är oddsen?
Jag har hittat två intressanta begagnade bilar och varit nära att köpa dem, men något har alltid gått snett i sista sekund.
Jag har skaffat gymkort. Tack vare att UCI har ett trevligt företagskontrakt med gymmet får jag kraftig rabatt och får tillgång till anläggningar både på campus och hemma i Long Beach, alldeles i närheten av mitt hus. Gymmet har pool och ångbastu. Jag får dela ut gästmedlemskap till inte mindre än tio (10) personer.
Jag upptäckte att alla hårsnoddar som Velvet stjäl, gömmer hon i mitt rum. Jäkla katt att ge mig skulden när saker försvinner.
Jag har sett filmen Helvetica. Japp, det är en film om ett typsnitt. Den var kul och intressant och kan rekommenderas, om den mot förmodan kommer till Sverige.
Samma kväll upptäckte jag Laguna Beach, för det var där filmen visades. Det måste vara en av de vackraste platserna på jorden, en liten stad som ligger inklämd mellan de höga bergen och havet.
Jag är ensam den här veckan eftersom alla utom jag är på CHI i San José och håller föredrag. Men kanske blir det en tripp till San Fransisco i helgen, där de andra ska stanna och festa. Vi får se.
torsdag 26 april 2007
En dos Sverige
Efter att ha suttit hela dagen i labbet med huvudvärk och försökt ljuga ihop en projektplan, medan mina kära labbkollegor spelade dålig fransk rap, så var det dags att åka hem mitt i den värsta rusningstrafiken. Tänk er en åttafilig motorväg som sträcker sig bort till horisonten, och där trafiken står stilla så långt ögat når. Lägg sedan till stekande sol och en gammal Volvo utan luftkonditionering, så förstår ni hur hopplöst läget kändes. Som tur är finns en liten skyddad oas vid sidan av motorvägen, dit man kan fly i händelse av akut trafikstockning - IKEA!
När trafiken är som värst brukar S köra av vid IKEA-avfarten och ta en fika tills det lugnat ner sig, och så bestämde vi oss för att göra nu. Jag har faktiskt velat besöka det stället ett tag nu, för att få uppleva nånting som känns bekant för en gångs skull. Och det visade sig mycket riktigt att IKEA kan man lita på. Möblerna hade till och med samma fåniga svenska namn som hemma. Och man kunde köpa lingonsylt, kexchoklad och Ahlgrens bilar. Vi slog oss ned i restaurangen och åt en tallrik mediokra köttbullar medan trafiken rusade på där utanför.
På väg tillbaka till motorvägens påfart skrattade S till och utbrast:
- Vad i helvete är det där?
Det var en mycket solbränd dam i medelåldern som kom cyklade på nån sorts trampbil, som hon låg liksom bakåtlutad i. Trampbilen var chockrosa, och hon matchade med lika chockrosa trikåer och en knähund i "baksätet" som också den var klädd i en rosa jacka. Både hon och hunden bar solglasögon. Hela spektaklet kom obekymrat farande på bilvägen, som vilket fordon som helst. Jag kastade mig efter min kamera, men när jag fiskat fram den var hon försvunnen.
Jaha, så var man tillbaka i Amerikana igen, och det med besked.
När trafiken är som värst brukar S köra av vid IKEA-avfarten och ta en fika tills det lugnat ner sig, och så bestämde vi oss för att göra nu. Jag har faktiskt velat besöka det stället ett tag nu, för att få uppleva nånting som känns bekant för en gångs skull. Och det visade sig mycket riktigt att IKEA kan man lita på. Möblerna hade till och med samma fåniga svenska namn som hemma. Och man kunde köpa lingonsylt, kexchoklad och Ahlgrens bilar. Vi slog oss ned i restaurangen och åt en tallrik mediokra köttbullar medan trafiken rusade på där utanför.
På väg tillbaka till motorvägens påfart skrattade S till och utbrast:
- Vad i helvete är det där?
Det var en mycket solbränd dam i medelåldern som kom cyklade på nån sorts trampbil, som hon låg liksom bakåtlutad i. Trampbilen var chockrosa, och hon matchade med lika chockrosa trikåer och en knähund i "baksätet" som också den var klädd i en rosa jacka. Både hon och hunden bar solglasögon. Hela spektaklet kom obekymrat farande på bilvägen, som vilket fordon som helst. Jag kastade mig efter min kamera, men när jag fiskat fram den var hon försvunnen.
Jaha, så var man tillbaka i Amerikana igen, och det med besked.
söndag 22 april 2007
fredag 20 april 2007
Metaetnografi
Jag har ju sagt att folk här har pluggat mycket etnografi, d.v.s. konsten att sitta och titta på folk? Idag kom en grupp yngre studenter som går etnografikursen och som skulle titta på oss när vi jobbade i det nya labbet. (Har jag sagt att labbet är ganska soft förresten? Det har en myshörna, en projektor och en wii. Och en egen blogg.) And so the observers have become the observees. Jag tyckte lite synd om de stackars studenterna, för tråkigare uppgift får man leta efter. Alla vi som skulle studeras satt med hörlurar på framför våra egna datorer och rörde oss inte ur fläcken på hela dan. Ändå lyckades de flitiga studenterna tydligen observera en hel del, för deras pennor rasslade oavbrutet mot anteckningsblocken. Till sist var det bara jag kvar i labbet, och tre som satt och tittade och antecknade vad jag gjorde. Det var lite obehagligt.
Efter att ha plöjt några av artiklarna som Professorn gav mig kan jag konstatera att det inte bara är de som bygger häftiga men värdelösa bippilibopgrejer som flummar. Teoretiker är ingalunda immuna mot flum. Två forskare vars rapport jag läst berättar entusiastiskt om ett teoretiskt ramverk de uppfunnit, som kan användas för att analysera komplexa system som hanterar känslig information. Analysen ska förhindra att uppgifter som borde vara hemliga läcker ut i offentligheten på grund av någon brist i systemet. So far so good. De beskriver ett användningsfall på ett sjukhus där de, genom att ställa upp en avancerad matris och rita grafer och se var olika linjer korsar varandra, kommer fram till.... att man inte ska låta en lista med telefonnummer hänga framme i väntrummet om man inte vill att patienterna ska ringa hem till personalen. Vi tackar för den revolutionerande insikten, vad hade vi gjort utan ert teoretiska system?
Efter att ha plöjt några av artiklarna som Professorn gav mig kan jag konstatera att det inte bara är de som bygger häftiga men värdelösa bippilibopgrejer som flummar. Teoretiker är ingalunda immuna mot flum. Två forskare vars rapport jag läst berättar entusiastiskt om ett teoretiskt ramverk de uppfunnit, som kan användas för att analysera komplexa system som hanterar känslig information. Analysen ska förhindra att uppgifter som borde vara hemliga läcker ut i offentligheten på grund av någon brist i systemet. So far so good. De beskriver ett användningsfall på ett sjukhus där de, genom att ställa upp en avancerad matris och rita grafer och se var olika linjer korsar varandra, kommer fram till.... att man inte ska låta en lista med telefonnummer hänga framme i väntrummet om man inte vill att patienterna ska ringa hem till personalen. Vi tackar för den revolutionerande insikten, vad hade vi gjort utan ert teoretiska system?
onsdag 18 april 2007
Pannkakor i Hollywood
Idag käkade vi pannkakor på ett litet café på Sunset Boulevard. Hollywood ser ut som vilken stadsdel som helst, med sunkiga vandrarhem och strippklubbar. Jag vet inte vad jag hade väntat mig istället, kanske att hela stadsdelen skulle bestå av filmstudior och lyxiga fantasivillor.
Det fanns dock en anledning till att vi var där på en tisdag - på helgerna är stället fullt med människor som vill bli "upptäckta". Då kan man tydligen få se folk som bara står på gatan i sina bästa kläder och med ett manus i handen och väntar på att någon talangscout ska gå förbi. Det låter sorgligt men också lite intressant, så nu har jag blivit lovad att vi ska åka dit någon helg också.
Pannkakorna var väldigt amerikanska - det vill säga söta, överdådigt stora och väldigt goda. Jag var väldigt kaxig i början, men trots att jag var hungrig som en varg orkade jag bara en pannkaka av tre. Jag fick be om en doggybag, för första gången i mitt liv.
Senare under dagen hann vi även besöka ett ställe där man fick en icecream sandwich för $1,25. En icecream sandwich består av två kakor av valfri smak, mellan vilka man lägger en klick glass av valfri smak. Jag har nu fått en dos socker som jag kan leva på i en vecka.
Sen blev det en liten tur till Westwood, området i närheten av UCI:s systerskola UCLA. Där fick jag lära mig att "Boba" är en populär dryck på caféerna. Det är nån sorts te med konstiga gelékulor i. Jag var skeptisk och smakade inte. Mest för att jag inte gillar te.
Efter de kulinariska utsvävningarna fick jag se Beverly Hills (eller var det Melrose Place?) med Rodeo Drive, den stora snobbgatan. Det blev dock inga bilder därifrån.
Ytterligare en sak jag fick se idag var min bil! Det är en silverfärgad Volvo DL från -85. Det finns dock en hake. Den kommer att kräva reparationer för minst $1000 om den ska gå att köra, vilket är ganska precis på gränsen till att det inte ska vara värt att köpa en annan bil istället. Det var alltså lite för bra för att vara sant...
Den behöver en ny "engine head", enligt J:s pappa. Den går att köra, men ryker som fasen. Den som har nåt vettigt råd att ge får gärna kontakta mig...
måndag 16 april 2007
Borjar komma igång
Argh, jag kan inte koncentrera mig på min läsning när min hyresvärd spelar sin Hare Krishna-musik. Hon kör den varje morgon och kväll när hon gör sin yoga. Jaja, jag får väl blogga lite istället.
Efter två veckor på UCI kan jag konstatera att forskningstraditionen här verkar skilja sig från den på KTH. Även om folk är ingenjörer i botten verkar de ha ett mer socialantropologiskt och teoretiskt perspektiv än vad jag är van vid. Ett projekt här kan bestå av en uppsats där man bygger olika filosofiska ramverk eller argumenterar för varför ett synsätt är bättre än ett annat. Eftersom jag kommer från en naturvetenskaplig bakgrund där allt ska vara falsifierbart, mätas i formella experiment och ställas upp i fina tabeller, känner jag mig lite som en fisk på land. Det blir inte bättre av att alla studenter på labbet utom jag är doktorander, har publicerats i tidskrifter, ska tala på CHI om några veckor, och verkar hur självsäkra och erfarna som helst. Men det är en inspirerande miljö, helt klart.
Just nu ägnar jag mig åt att läsa alla artiklar som Professorn lassat på mig (och som går i precis den stil som jag just beskrev) samt att sätta mig in i den grafikmotor som genererar 3D-världen som man ser när man tittar i periskopet. Grafikmotorn är ett open source-projekt som bland annat använts av det svenska spelföretaget Jadestone. Den verkar hyfsat kraftfull, kolla videon nedan:
Det hela är kul och intressant, men jag tänker inte lägga fokus på grafiken, och själva periskopet tänker jag smyga undan helt, förhoppningsvis utan att såra någons känslor. Professorn tycker att jag ska studera flödet av människor eller trafik genom ett område, och jag tror nog att man kan hitta intressanta grejer där. Jag har egentligen inget emot teoretiskt "flum" (för övrigt ett ord som folk har alldeles för lätt att häva ur sig så fort man inte bygger nånting), det jag vill komma ifrån är flum av typen "Jag byggde den här blinkande grejen och den... öh... piper när den träffar på något som har bluetooth".
Så min uppgift blir alltså något annorlunda än en typisk användbarhetsutvärdering. Jag antar utmaningen.
Efter två veckor på UCI kan jag konstatera att forskningstraditionen här verkar skilja sig från den på KTH. Även om folk är ingenjörer i botten verkar de ha ett mer socialantropologiskt och teoretiskt perspektiv än vad jag är van vid. Ett projekt här kan bestå av en uppsats där man bygger olika filosofiska ramverk eller argumenterar för varför ett synsätt är bättre än ett annat. Eftersom jag kommer från en naturvetenskaplig bakgrund där allt ska vara falsifierbart, mätas i formella experiment och ställas upp i fina tabeller, känner jag mig lite som en fisk på land. Det blir inte bättre av att alla studenter på labbet utom jag är doktorander, har publicerats i tidskrifter, ska tala på CHI om några veckor, och verkar hur självsäkra och erfarna som helst. Men det är en inspirerande miljö, helt klart.
Just nu ägnar jag mig åt att läsa alla artiklar som Professorn lassat på mig (och som går i precis den stil som jag just beskrev) samt att sätta mig in i den grafikmotor som genererar 3D-världen som man ser när man tittar i periskopet. Grafikmotorn är ett open source-projekt som bland annat använts av det svenska spelföretaget Jadestone. Den verkar hyfsat kraftfull, kolla videon nedan:
Det hela är kul och intressant, men jag tänker inte lägga fokus på grafiken, och själva periskopet tänker jag smyga undan helt, förhoppningsvis utan att såra någons känslor. Professorn tycker att jag ska studera flödet av människor eller trafik genom ett område, och jag tror nog att man kan hitta intressanta grejer där. Jag har egentligen inget emot teoretiskt "flum" (för övrigt ett ord som folk har alldeles för lätt att häva ur sig så fort man inte bygger nånting), det jag vill komma ifrån är flum av typen "Jag byggde den här blinkande grejen och den... öh... piper när den träffar på något som har bluetooth".
Så min uppgift blir alltså något annorlunda än en typisk användbarhetsutvärdering. Jag antar utmaningen.
söndag 15 april 2007
Songkran
Idag fick jag en första försmak av LA. Det var bullrigt och skitigt, och att sitta fast i en bilkö med ryggen fastklistrad av svett mot sätet var inte så glamouröst som jag trott. Men lite.
Vi åkte till ett av LA:s många asiatiska områden för att fira thailändskt nyår. A, en på labbet, är halvthai så hon har koll. Man firar genom att äta massor av billig mat och kasta vattenballonger på varandra. Och sjunga karaoke.
Festområdet såg ut ungefär som Ockelbos marknad, fast med asiater. Jag var nog den enda blondinen där inne. Till attraktionerna hörde stora karaokescener (naturligtvis), nån sorts Miss Thai-tävling, och buddhisttemplen som man kunde lägga blommor i. A varnade noggrant oss tjejer för att råka stöta ihop med någon av de orangeklädda munkar som strövade omkring inne på festområdet. De får inte röra vid kvinnor, ens av misstag.
För att alla skulle få chansen att smaka på allt det godaste delade vi upp oss och köpte en massa mat från olika ställen, som vi sen delade på. Det mesta av maten var antingen friterat, fiskigt eller väldigt sött. Det fanns också drickor och efterrätter som såg väldigt suspekta ut:
Tyvärr tog inga matstånd emot riktiga pengar, utan man var tvungen att växla till sig nåt slags poletter. Eftersom jag inte hade nån lust att stå i polettkön en gång till tog jag det säkra före det osäkra och växlade till mig alldeles för många poletter. Sen upptäckte jag att man inte fick växla tillbaka. Vi bytte dem istället mot en hårdare valuta - thaisnacks - som vi tog med hem. Det blev rätt många påsar. Vi ska ha en liten fest ikväll och käka upp allt.
Fler bilder finns, men inte i min kamera. Jag uppdaterar när jag fått de bilder som andra har tagit.
Vi åkte till ett av LA:s många asiatiska områden för att fira thailändskt nyår. A, en på labbet, är halvthai så hon har koll. Man firar genom att äta massor av billig mat och kasta vattenballonger på varandra. Och sjunga karaoke.
Festområdet såg ut ungefär som Ockelbos marknad, fast med asiater. Jag var nog den enda blondinen där inne. Till attraktionerna hörde stora karaokescener (naturligtvis), nån sorts Miss Thai-tävling, och buddhisttemplen som man kunde lägga blommor i. A varnade noggrant oss tjejer för att råka stöta ihop med någon av de orangeklädda munkar som strövade omkring inne på festområdet. De får inte röra vid kvinnor, ens av misstag.
För att alla skulle få chansen att smaka på allt det godaste delade vi upp oss och köpte en massa mat från olika ställen, som vi sen delade på. Det mesta av maten var antingen friterat, fiskigt eller väldigt sött. Det fanns också drickor och efterrätter som såg väldigt suspekta ut:
Tyvärr tog inga matstånd emot riktiga pengar, utan man var tvungen att växla till sig nåt slags poletter. Eftersom jag inte hade nån lust att stå i polettkön en gång till tog jag det säkra före det osäkra och växlade till mig alldeles för många poletter. Sen upptäckte jag att man inte fick växla tillbaka. Vi bytte dem istället mot en hårdare valuta - thaisnacks - som vi tog med hem. Det blev rätt många påsar. Vi ska ha en liten fest ikväll och käka upp allt.
Fler bilder finns, men inte i min kamera. Jag uppdaterar när jag fått de bilder som andra har tagit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)